Röda Sten konsthall | Mynningsladdare

ANNONS
|

I ett av de bästa avsnitten av tv-serien Konstkuppen täckte Carolina Falkholt, alias BLUE, en alldeles otroligt trist fönsterlös vägg på sin gamla skola i Bengtsfors med magiska former och färger – till de nuvarande elevernas och allmänhetens förtjusning. En revansch på hennes egen tidigare vantrivsel. Ett bevis på måleriets och skapandets förmåga att förvandla fulhet till skönhet. Med andra ord ett vackert exempel på den ”goda” gatukonsten, den ena polen i graffitimytologin, vars motpol i så fall skulle vara romantiken runt det illegala, alltifrån tagsen på husväggarna till äventyret i att bomba så många pendeltågvagnar som möjligt innan man blir upptäckt.

ANNONS

Problemet (och det verkligt intressanta) är att de två ytterligheterna knappast går att separera. Annat än i ett försök till kvalitativt särskiljande: ”bra gatukonst är bra, dålig är dålig”. Det har varit min egen hållning, ohållbar om inte annat för att den bottnar i det helt och hållet subjektiva.

Det är möjligt att mängden ambitiös och intelligent gatukonst har åstadkommit något av en opinionsglidning. En konstnär som Banksy som har fått otaliga målningar bortsanerade under sin mångåriga verksamhet är i dag en stjärna som många städer skulle välkomna.

Rätten till gaturummet är förstås den stora frågan. Om det kan säljas ut och fyllas med reklam utan att jag är tillfrågad, har jag då inte rätt att återta min del (fast vilken är ”min del”)? För att nu inte tala om all sanktionerad offentlig konst som vilar på förmodad expertkunskap fast den ofta är medioker. Kanske är konfliktens olöslighet trots allt själva motorn, om vi inte vill att staden ska öppna upp massor med tillåtna väggar men i gengäld låta dem bemålas bara av de bästa gatukonstnärerna – som ju då dessutom måste få betalt. Då har vi bara fått ett nytt slags offentlig utsmyckning.

ANNONS

När nu Carolina Falkholt både som curator och deltagande konstnär testar gatukonsten inom ramarna för en konstinstitution så är ramarna ändå ovanligt vida. Röda sten har en lång graffititradition. Först och främst som omhuldat område för graffiti och ”urban exploration” under de öde åren, senare med sina ömsom tillåtna och förbjudna väggar – men också i utställningsform har här visats graffiti (fina fragment av Swoon finns kvar i trapphallen).

De deltagande konstnärerna har dessutom en fot kvar på gatan: besökarna välkomnas att lämna förslag på väggar som borde bemålas. En inbjudan till en demokratisk omförhandling av gaturummet, om än utanför lagens gränser i strikt bemärkelse. Ett annat satellitprojekt är det nästan monokroma klottret på en väl synlig betongvägg i Masthugget, i sin tur övertäckt med ett gigantiskt LÅT STÅ, både som entydig uppmaning och lätt nostalgisk påminnelse om den första graffitin man tog del av, lärarens på svarta tavlan.

Och själva utställningen? Den är en fullträff. Ren, rå och komplex, vackert sammansatt. Kanske kan en och annan skeptiskt notera att startfältet består av konstnärer som nått en viss mognad, med en genomreflekterad inställning till sin verksamhet. Att just det skulle vara något ovanligt för gatukonsten tror jag å andra sidan är en fördom.

ANNONS

Mest överraskar andra våningen, ”katedralen”, med ett helhetsintryck som är närmast minimalistiskt. En stor träskulptur av PIKE, rätvinklig, arkitektonisk men ändå märkligt dansant, står med sitt skuggspel mot en skimrande blå fond av BLUE. Men intressanta enskildheter öppnar sig: om Falkholt har sagt sig vilja ”regna blått” över städerna (eller här i varianten ”dra upp havet på väggarna”) så motsvaras det åskådligt av hennes gigantiska blå målning, medan en loopad video i stället visar ett kvinnligt blåglänsande underliv och kön som, helt enkelt, kissar. Rätt så ”kinky” ett tag kanske, sedan bara en bild av att låta det komma.

En klättervägg av AMAN i form av en fallos blir en ironisk kontrast, en gigantisk erektion som är svår att bestiga eller en manlighet som är svår att uppnå – fallhöjden kan bli stor, men säkerhetslina finns. Stora fotografier av norrländska jakttorn som AKAY målat i skarpa färger vidgar graffiti- och gatukonstbegreppet på ett oväntat sätt: skog i stället för stad, osynliga strukturer som blir i högsta grad synliga och i sina variationer intressanta. Det är lika omöjligt att smälla upp ett jakttorn utan att bli arkitekt som att stapla en vedhög utan att bli konstnär.

ANNONS

Det är ett perfekt grundackord till tredje våningen som fylls av våldsammare energier. I ett samarbete mellan NUG och BLUE blir klottret farligt och fluorescerande, laglöst och gränslöst – som spåren efter en Pollock som brutit sig ut ur konsthistorien och med sprayburkar dansar till sugande postindustriellt rytmiskt slammer (i själva verket en processad ljudupptagning från en tidigare installation). Det hela toppas av KARMAs slingrande, koreografiska videograffiti, där tecken, rum och kropp blir ett.

Tar man sedan sakta trapporna ner igen inser man än tydligare hur snyggt skiktad den här utställningen är, med början (eller slutet) i den av EKTA och WIRAEUS vägg- och pelardekorerade lobbyn. Men lugn bara lugn: inte så snyggt att den inte längre är kontroversiell.

Utställningen Mynningsladdare Röda Sten där temat är gatukonst. Curator: Carolina Falkholt deltar också som konstnär. GP:s kritiker Mikael Olofsson tycker att utställningen är en fullträff.

Mikael Olofsson är kritiker och konstnär. Medverkar regelbundet i GP.

ANNONS