Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Wood (beskuren)

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Röda Sten | Examensutställning – Fotografi vid Akademin Valand

Akademin Valands aktuella examensutställning i fotografi är som helhet omväxlande och ibland överraskande, vilket visar fin temperaturspridning, skriver Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Fotografi

Röda Sten

Examensutställning – Fotografi vid Akademin Valand

T o m 25 maj

Röda Stens volymer, grova ytor och tre etage fungerar ovanligt väl för elevutställningar. Det betyder att spretigheten blir välgörande eftersom frispelen får plats. En sådan utställning handlar ju om hur unga konstnärer prövar uttryck, söker vägar.
Akademin Valands aktuella examensutställning i fotografi är curerad av Niclas Östlind och innehåller i stort sett hela registret av uttrycksmöjligheter runt fotografi i dag. Sjutton elever som arbetar i serier eller rum, i skulptur och installation, i grafiska tekniker och iscensatt fotografi...

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Det blir som helhet omväxlande och ibland överraskande, vilket visar fin temperaturspridning. Ett starkt fokus ligger sedan länge på det fotografiska mediet själv och det kan jag till sist uppleva som en metakonstnärliga tröttsamhet. Har vi inget att fotografera får vi väl undersöka kameran... Den invändningen är ändå intellektuellt begränsad eftersom det kommer an på genomförande och flersidighet hos ett verk. Annorlunda uttryckt – om ett verk tar fart som en metafor. Här är det ofta frågan om transparens, glas, döljande.
Jag ser med suggestion Malin Griffiths Wood där barn porträtteras med ett slags dödsmasker i skogen. Det är bokstavligen spooky, men så funderar jag på nästa steg i metaforen skulle se ut. Hur den skall växa vidare.
Frågan är hela tiden aktuell, men med olika stoppsträckor. Den tekniska kunskapen är påfallande och finishen ibland förbluffande – som i Nanna Krogh Lauritsen renodling av det grafiska materialets rytmik, men också när det gäller mer traditionell bearbetning av fotografisk avbildningen. Fotografiet får exempelvis dov, seriell lyrism i Elin Granaths dödsflugna fåglar.


En del är tungt och antifotografiskt. Azmir Cordic har funnit en fosterlandsmetafor i imaginär granit. Det förlorade Bosnien har blivit inplastat i svart som vore det ett svart hål. Fotografi? Dennis Buréns gravitationsskulptur bredvid lämnar ett slags svar, med ljusare lyrism. Alla busigast och allra mest oroande är ändå Pia Johansson Goldmanns bokstavligen festliga skräprum – en bild av kaos av matförpackningar och hemliga ordningar. Det blir ett stort multimedialt spel för det sociala förnuftets gränsmarker i film och föremål. I det sammanhanget bildar Andreas Engmans 2700 meter lång navelsträngslika rep mellan hemmet och Röda sten en stark, det vill säga ihärdig poetisk realitet.


Det är en både underfundig och fascinerande metafor och den får mig att söka vidare. Högst upp i Röda Sten finner jag så en annan stark metafor. Elin Liljeblad har porträtterat en rad fotbollspelande ungdomar och svarar sedan med en video där hon maniskt, mörkt och urskickligt trixar med en boll för sig själv. Gravitation, men hon håller den där bollen i luften. Levitation. Hela tiden. Det är en mycket frapperande bild av barndomen som kontroll, som både självkänsla och dressyr. En metafor för frispel – och något annat.