Nathalie Djurbergs färgrika ler-animationer är raffinerade, ekvilibristiska, oändligt infallsrika. Dessutom avväpnande barnsliga. Medan grymheterna som utspelar sig är obeskrivliga, möjliga att ta till sig enbart på grund av materialets och görandets oskuldsfullhet. Det är lika mycket lerans förvandlingar som skeendenas fasansfulla lemlästningar vi bevittnar. Förloppen är plastiska. Målerisk skulptur in action. Inte ens de framvällande innamätena skrämmer, kan tvärtom upplevas som koloristiska fester, i ett sällsamt möte (liksom på dagis av alla ställen, men personalen verkar ha gått hem) mellan skulptur, måleri, film och musik.
Kanske ligger det i metamorfosernas natur: inget stadium eller tillstånd är slutgiltigt. Materialet kan knådas om, om och om igen. Därmed inte sagt att skeendena inte ska tas på allvar. Groteska gyckelspel och rituella parader, grymma karikatyrer av makt och övervåld, ömsinta gestaltningar av vilsenhet och längtan. Manliga förövare, kvinnliga offer, äta eller ätas, ta eller bli tagen. Hans Bergs musik är så suggestivt pådrivande att den ibland framstår som själva orsaken till all denna svårbeskrivliga verkan.
Det är en stor begivenhet att fem färska filmer nu visas på Röda sten, varav en har premiär. Fantastiskt fint installerade dessutom, med ett fast grepp om Röda stens besvärliga ”höjdledslogistik”: precis som i sommarens utställning med Phil Collins påbjuds den rörelseobehindrade besökaren att börja allra högst upp och via den inre spiraltrappan ta sig ner, med en på vägen fin utsikt över ”katedralen” och den sittvänliga skulpturinstallation som den nya filmen Bang your little drums spiller över i. Här pågår också en ständig workshop (i mån av publik) med några av de enkla material Djurberg själv använder sig av för den som vill tillverka egna masker eller figurer.
Inledningen på plan 4 är annars förhållandevis mild, med en frihetslängtande pardans med flicka och fågel och ett kritstrecksfönster som vandrar över väggarna. Men på planet under visas den betydligt grymmare The parade of rituals and stereotypes, som blir min favorit. Stjärngossarnas strutar blir Ku Klux Klan-mössor, de brunsvarta figurerna från pepparkakeland råkar illa ut och kavlas ut än en gång. Lucia får mycket riktigt ögonen utplockade (av djävulen själv), biskopar och kardinaler rycker in, med kräklor och kors som tillhyggen – tills det hela omvandlas till en poängbedömd catwalk, som ibland avbryts av sexuella övergrepp. Fellini och Markis de Sade i läbbig förening. En vindlande, lös följd av associationer, men buren av en rytmisk och formmässig precision, bortom det möjliga återberättandets gräns.
