Så har Nordiska museet än en gång gjort en djupdykning bland sina 1,5 miljoner föremål, denna gång i jakt på ränder som anger rytm och riktning. Resultatet är en svårt randig utställning i en imponerande scenografi som på ett i mitt tycke sofistikerat sätt lyckas spegla museets dubbla uppdrag att både förvara och exponera. Valet av en sådan saklig scenografi lämnar också utrymme för föremålen att spela mot husets egen arkitektur genom att man utnyttjar de täckta arkaderna till det äldre och mer ömtåliga materialet, medan det sentida kan exponeras i den öppna hallen.
Sakligheten präglar även presentationen av innehållet i Ränder, rytm, riktning som alltså är upplagd som en resonerande katalog över rändernas historia med tydligt angivna ämnesrubriker som arkitektur, grafisk formgivning, konsthantverk, landskap och så vidare.
Urvalsbredden ger dessutom en tydlig vink om museets etnografiska inriktning och kanske är det också den som ligger i vägen för den fördjupning och analys som i nuläget helt saknas i utställningen. Tagna för sig eller tillsammans speglar ju dessa föremål en betydande del av vår randiga, västerländska formhistoria, men jag konstaterar att den som kommer dit för att förstå något mer substantiellt om den, i stort sett går bet.
Inte heller katalogen är till nämnvärd hjälp i det sammanhanget eftersom museets eminenta stab av intendenter och forskare i den har nöjt sig med att publicera enbart notiser kring föremålen och deras historia. Det finns ingen som försöker sig på en övergripande analys av ämnet, förutom arkitekten och arkitekturhistorikern Magnus Waern som anger fyra möjliga tankemodeller för ränder: de hanterar skillnader, de skapar rytm, de manipulerar känslan och de ger karaktär.
Problemet är att varken utställningsmakarna eller de museianställda har valt att använda den tematiska utställningsmodellen som en ingång mot fördjupning, utan snarare sett den som ett sätt att ringa in en viss typ av föremål. Resultatet blir på något sätt en halv utställning och det är jag den första att beklaga med tanke på att redan utställningens titel har en analyserande ansats – rytm och riktning.
Av detta löfte blir dock intet, eftersom utställningstexterna enbart fokuserar på redovisning av sociokulturella fakta mot en historisk bakgrund, som exempelvis att längsgående ränder har varit på modet i de högre samhällsskikten av och till sedan 1500-talet, medan ränder på tvären snarare förknippas med personer ur de lägre samhällslagren. Vi får dock aldrig några exempel på vilka konkreta estetiska uttryck detta tagit. Varför inte ta Mies van der Rohes devis på allvar och utgå från att ”less is more”? Varför inte diskutera rändernas historia utifrån 25 föremål istället för 250? Varför inte ge betraktaren tid att i lugn och ro gå på djupet i rändernas historia?
I ren frustration klänger min blick sig fast vid de oreglerade, vackert duvgrå icke-ränderna i Göta Trägårdhs textiltryck Japan från 1954. Och på tal om rytm och riktning; var är Bridget Rileys vågiga ränder?
