Röda Sten konsthall | Carlos Motta
Röda Sten konsthall | Carlos Motta

Röda Sten konsthall | Carlos Motta

ANNONS
|

Går det att formulera en nyanserad bild av det förflutna? Kan vi i efterhand fånga upp röster som tystats, som trängts bort till förmån för mer dominerande stämmor?

För demokrati behövs kärlek, som visas på Röda Sten, är den colombianske konstnären Carlos Mottas mest omfattande utställning hittills. Hans intresse landar i de diskriminerades livsöden samt i historieskrivningen och dess underliggande faktorer som möjliggör bibehållandet av en förenklad berättelse. I detta fall riktas fokus på den portugisiska och spanska koloniseringen av Latinamerika, som tog fart på 1500-talet, och de orättvisor som befolkningen fick utstå i conquistadorernas händer. De homosexuella drabbades hårt och avrättades. Motta menar att det finns en strukturell förbindelse mellan homofobi och kolonialism, och jämför samvaron i det förkoloniala Latinamerika med samtidens queerpolitiska klimat.

ANNONS

I Katedralen visas filmtrilogin Nefandus som varvar bilder på djungelgrönska och abstraherad natur. Vi hör manliga röster prata om kolonial skräck och homosexuell kärlek. Filmerna smälter in i varandra, liksom det tidsliga avståndet mellan då och nu. De fiktiva elementen varieras med dokumentärt stoff och det är förföriskt bedövande.

Nefandus-projektet fortsätter i sidoannexet. Nefandus, som på latin betyder avskyvärd eller ogudaktig, är ett nedsättande ord som använts i beskrivningen av homosexuella. I glasmontrar presenteras små kopior av latinamerikanska skulpturer från förkolonial tid. Skulpturerna föreställer män som har sex på alla tänkbara sätt. Vid sidan om ligger en stor penis i sten, ännu en kopia av en äldre förlaga. Denna kategori av motiv föll i onåd i takt med kolonisatörernas religiösa moraliver. Här ska de fungera som ett slags upprättelse för friheten som bestals, men konstnärens intention och min reaktion synkar inte. Jag lyckas inte skaka av mig de fallocentristiska associationerna.

I We Who Feel Differently, utställningens bästa verk, visas ett generöst utbud videor och böcker, på golvet ligger en regnbågsmatta. Personer involverade i HBTQI-rörelsen fyller skärmarna i långa intervjuer. Preferenserna påvisar olikheterna samt faran i allt för snäva generaliseringar. Den aldrig sinande strömmen av röster poängterar just mångfalden som så lätt förbises. Det är mycket intressant men för att uppleva installationen till fullo krävs en hel dag, möjligen två.

ANNONS

På fjärde våningen visas medryckande verk med performativa förtecken. Portugisiska präster läser upp ord av äldre kolonialkritiska kollegor och skådespelare reciterar tal av colombianska politiska ledare som mördats för sina övertygelser.

För demokrati behövs kärlek är en fullspäckad, känsloladdad och lärorik utställning – en uppmaning till förändring. Uppmaningen är relevant i tider då reaktionära krafter hyllar kärnfamiljsvärden och vägrar se olikheter som en tillgång. Här komponeras en lång kedja där homofobi och rasism utgör ett tätt historiskt par. Dessvärre infrias inte alltid jämlikhetstanken då exempelvis de lesbiska och transsexuella perspektiven inte tar så stor plats. Nefandus utgår från manliga erfarenheter och det gör också politikernas och prästernas tal, även om de senare flyter vidare och antar ny form och mening i performanceprocessen. Jag kan sakna fler oväntade röster: de som inte har formulerats av legendariska präster eller politiker, mördade eller ej.

ANNONS