Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Maria Aljochina är en av medlemmarna i ryska protestgruppen Pussy riot.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Pussy riot-boken vill ändra historiens riktning

Pussy riot-medlemmen Maria Aljochina har skrivit en protestmanual om sin tid i Putins fängelsesystem. Nu kommer den på svenska i översättning av Linda Skugge. Hynek Pallas har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Riot days: Om Pussy riot och tiden i fängelse

Maria Aljochina

Översättning: Linda Skugge

Teg publishing

Under det gångna året har jag översatt sånger av förbjudna musiker. Sånger som skrevs bakom järnridån, i exil eller i fängelse. Det var musik som vandrade genom mitt barndomshem och länge formade min kultursyn. Svensk kultur, om så den mest långfingerpekande punk eller rubriktörstande performancekonst, kändes ombonad. Det alternativa skapades under villkor man varken kunde eller vill imitera – och fångade dessa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Idag romantiseras motståndskultur från kommuniståren. Medaljer utdelas postumt av makthavare som vill gnugga legitimitet från dissidenter. Kulturen blir i processen något harmlöst. I värsta fall utnyttjas den, som av populister i Centraleuropa.

Men kampen är inte forntid. I Ryssland är parallellerna mellan dagens och dåtidens protester uppenbara. Regissören Oleg Sentsov sitter fortfarande inspärrad. Medlemmar i punkbandet Pussy riot dömdes till fleråriga fängelsestraff efter sin berömda konsertkupp i en Moskvakatedral vintern 2012.

En av dessa var den då 24-åriga Maria Aljochina, som förra hösten släppte en bok om fängelsetiden. Att Riot days: Om Pussy riot och tiden i fängelse nu kommer på svenska – i en översättning av Linda Skugge som verkligen fångar textens känsliga egenhet – är särskilt viktigt. Sverige var länge ett land där människorättsaktivister satte strålkastarljus på diktaturers övergrepp. Nu är det ett land där Swish-journalister har kidnappat ordet ”dissident”.

Men Riot days är långt mer än en beskrivning av fängelsesystemets elände. Givet den status Pussy riot fick efter att de i färgglada rånarluvor framförde Punkbön hade det varit lätt för Aljochina att skapa ett lukrativt martyrskap. Istället har hon skrivit en bok som är en protestmanual. En bok om Putins oheliga allians med kyrkan och om villkoren i fångkolonin (i Permregionen där flera Gulagläger låg). Riot days är skriven i korta sjok som går från skratt till förtvivlan. Som när Aljochina lämnar den fyraårige sonen: ”Jag kommer snart, sa jag och låste dörren. Jag kom inte tillbaka förrän två år senare.”

Det är en bok med lärdomen alla dissidenter ger: utnyttja de rättigheter som finns. Också diktaturer måste upprätthålla sin fuskfasad. Aljochina förändrar mycket för sig själv och andra fångar genom paragrafkamp. Hon backar inte en centimeter om hon inte måste – och det ger mil av värdighet. Och hon ger en lysande metafor för betydelsen av protester: ”Om man antecknar skoluppgifterna i början av boken och tecknar från slutet så möts de till sist i mitten. Och bredvid historieanteckningarna infinner sig graffiti. Vilket får historien att ändra riktning.”

Fast – och detta vet ju Pussy riot – någon måste uppmärksamma graffitin. Aljochina konfronterar den obekväma relationen mellan det alternativa och det breda: ”Att filma en frusen kyckling som trycktes upp i en fitta var bra, men det skulle inte locka den breda publiken. Konst för den stora massan görs i Hollywood. Revolution kräver en stor skärm.”

Men konst för massan har en tendens att kidnappas av solbränt PR-folk, varpå revolutionen stryker på foten. Jag rodnar när jag minns en kitschig Pussy riot-utställning på ett dyrt galleri i London och tänker på all fantastisk protestkultur som bara har tynat bort.

Riot days är något annat: en dissident som vet att fånga uppmärksamheten – och kompromisslöst använder den för att ändra historiens riktning.