Ming är inte bara en kejserlig kinesisk dynasti känd för dyrbart och ytterst skört porslin utan också sista stavelsen i Bjørn Rasmussens fars namn, Flemming. Diktsamlingens ram är lika enkel som poetiskt komplicerad: fadern är döende i cancer och sonen åker taxi till faderns lägenhet, ligger på golvet och fantiserar eller möjligtvis hallucinerar, halvt bedövad av hasch och neuroleptika. Ming är ett desperat, desillusionerat sorgearbete, inte bara över faderns död utan alltings otillräcklighet, livets tomhet, som bara det faktum att alla som finns just nu kommer att sluta finnas.
Parallellt med den ångestridna dödsnärvaron pågår också ett vardagsliv, sonen planerar bröllop med sin man, han har fått en vattenkokare i julklapp, de lagar marockansk gryta. Dikterna är tvära, spretiga, ibland liksom vilande i sinnliga betraktelser med normal syntax, för att sedan brista i vildsinta inte sällan sexuella utfall där samlagen med mannen blir kontaminerade med våldtäktsfantasier och till och med vattenkokaren blir farlig: ”jag måste akta mig så att jag inte häller kokande vatten över mig själv”.
Rasmussen debuterade för några år sedan storartat med flerfaldigt prisbelönta kortromanen Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, som undersökte det psykotiska språkets och självbekännelsens poetiska potential. Ming är på sätt och vis en logisk uppföljning. Diktraderna slår lika hårt mot hjärtat som könet och har den paradoxala egenskapen att följa sina infall, nästan nonchalant, men också vara hårt tuktade. Det ojämna intrycket boken ger, tänker jag, är en konsekvens av detta, men i sina bästa stunder lyckas Rasmussen förmedla den punkt där största tröstlöshet möter eufori:
jag äter vinägerchips
gör en playlist till bröllopet
jag har den långa mintgröna peruken på mig
jag har en massa kärlek att ge
till en smurf
ett helt handbollslag
en snögubbe
men jag har handen inne i en kos röv
jag vet att det döljer sig en täljkniv därinne
