Eller kanske den evige göteborgaren. Inte ens 35 år vid Dramaten har slipat bort den lite trotsiga dialekten. Nu är Örjan Ramberg tillbaka i stan. Hela hösten spelar han Shakespeare på stadsteatern, där GP mötte honom i ett kvavt konferensrum.
Vi träffades i maj efter första repetitionen av Lika för lika. Då var du laddad och förväntansfull, hur känns det nu?
- Jodå, det känns bra. Publiken kommer och recensionerna har varit fina, vad man känner själv är egentligen ointressant.
Ointressant?
- Ja, bravorop och ryggdunkningar är såklart trevligt men det säger inte så mycket om föreställningen.
Men blir det inte roligare att gå till jobbet om föreställningen hyllas?
- Det som underlättar är om publiken kommer. Att det finns människor i salongen. Biljettkontoret är teaterns verkliga hjärta, oavsett vad folk brukar säga.
Hur förhåller du dig till goda/dåliga recensioner?
- Det där var viktigare förr i tiden, när jag var ung, då kunde en elak kommentar präntas in i huvudet och sitta kvar där när man gick ut på scenen. Å andra sidan kunde jag bära runt på en packe tidningar med goda recensioner hela dagen. Det bästa är nog att ge fan i tidningarna, strunta i att läsa dem.
Ni skådespelare verkar rätt känsliga. Är det lätt att få er ur balans?
- Väldigt lätt! Många har olika ritualer för sig, de måste öppna vissa dörrar, sitta en viss tid i lunchrummet, göra si eller så, och alltid i en viss ordning. Det räcker med att något kör ihop sig det minsta lilla så blir skådespelaren väldigt upprörd och satt ur balans.
Hur funkar det med ett praktiskt liv, dagishämtningar och sådant där?
- Ja du… det är jobbigt så klart, men jag har sluppit ifrån det där. Eller tja, sluppit, jag har väl inte tagit mitt ansvar. Jag har nog spruckit där.
Är det så du ser det, att du har spruckit?
- Jag har nog inte ställt upp som jag borde alla gånger, så visst har jag dåligt samvete när jag tänker på vilket lass kvinnorna har fått dra.
Teatern gick först?
- Ja, så var det väl. Men jag har inte riktigt levt i sådana där kärnfamiljer, det var inte så det såg ut. Jag har mest levt för mig själv.
Är du en egoist?
- Vissa skulle nog säga det. Man blir lätt det i det här yrket, det krävs nästan om man vill lyckas. De flesta skådepelare har uppblåsta egon vare sig de vill eller inte.
Att en redan egocentrisk person blir hyllad av en fullsatt salong kväll efter kväll, är inte det som att låta en alkoholist jobba som vinprovare?
- Jag förstår vad du menar. Men det är ju den känslan, den euforin man vill åt och som man hela tiden jagar. Den där drivkraften har inte försvunnit eller förändrats genom åren.
Du inledde karriären som scenarbetare på Göteborgs stadsteater i slutet av 60-talet, hur var din relation till skådespelarna?
- Jag tyckte att de var märkvärdiga. En del hade smink kvar i ansiktet och några gick runt med basker på huvudet! Vi pratade knappt med varandra, scenarbetarna fick inte ens äta i samma lunchrum som skådespelarna utan hänvisades till omklädningsrummet. I dag ser det helt annorlunda ut.
På vilka fler sätt har Göteborg förändrats sedan du flyttade härifrån i början av 70-talet?
- Hamnen är borta. Båtarna har försvunnit, gubbarna, stämningen, stadens själ… den där sköna atmosfären finns inte längre. Varven har lagts ner och ersatts av en massa konstiga bostadshus.
Vad har du mer för intryck av stan?
- Att man måste ha regnrock här. Galoscher. Sydväst och paraply… herregud vad det regnar, det är helt osannolikt. Det kommer inte att finnas några människor kvar i Göteborg om 50 år, möjligen om några lyckas klamra sig fast på Guldheden och högst upp i Masthugget, men resten kommer att sköljas bort.
Hur påverkas du av regnet?
- Jag vet inte, men det är för deppigt, det har regnat varenda dag sedan i maj!
Det har det ju inte…
- Jodå. Kanske inte i juli, då var jag inte här, men annars har det fan kommit en skur varje dag.
Det kanske regnar i Göteborg men det stormar tydligen på Dramaten?
- Nja, de där skriverierna i kvällspressen, jag vet inte. Det blir så snett. Folk undrar såklart vad vi håller på med, varför de där tjockisarna ska springa runt och bråka med varandra? Jag vet inte hur det är på din arbetsplats men inte fan bråkar folk mer på Dramaten än vad de gör någon annanstans. Om någon av våra skådespelare är ute och lever rullan en kväll så har det inte med Dramaten att göra, det är något som sker på fritiden.
Så ni bråkar inte med varandra därinne?
- En och annan incident har såklart hänt under mina 35 år på Dramaten, det vore konstigt annars, ingen rök utan eld. Men det är inte värre än att folk höjt rösten och kanske puttats lite. Att det sedan skrivs överdrivna böcker om livet på Dramaten känns bara fjantigt.
Du tänker på Börje Ahlstedts uppmärksammade memoarer?
- Ja, till exempel, men det Börje skriver är hans personliga åsikter. De har väldigt lite med Dramaten som arbetsplats att göra.
Börje Ahlstedt blev folkkär efter att ha fisit i Fanny och Alexander, om det är så enkelt varför har inte du försökt att bli folklig?
- Jag har aldrig strävat efter det där, det är inte min grej att göra såpoperor i tv. Jag brinner för teatern, jag lever för den.
Hur ofta går du själv på teater?
- Så ofta jag kan. Jag vill se vad som händer, hålla koll på nya kollegor, nya regissörer. Men jag blir sällan berörd, vart tredje år kanske. Eller vart femte.
Så sällan?
- Jag kan vara rätt petig, det är svårt att vara helt objektiv som skådespelare. Ofta sitter man där och funderar på hur man själv skulle göra den där rollen och är kanske inte så snäll i omdömena alla gånger.
Tänker att du skulle gjort det bättre själv?
- (skratt) Ja, lite så faktiskt.
Säger du det till dem?
- Nej, det gör jag inte. Jag håller igen.
Mediebilden av Örjan Ramberg är annars av en person som inte direkt håller igen. Hur känns det egentligen att hänga där på löpsedlarna gång efter annan?
- Ahh, det var så länge sedan så det minns jag knappt.
Inte så länge sedan. Hösten 2007 skrev Expressen om en "Dramatenstjärna" som urinerade mot ett restaurangfönster och blottade sitt kön då han nekades mer sprit. Enligt tidningen kände du dig utpekad.
- Jo, men jag var aldrig delaktig i det där. Jag hade överhuvudtaget inte med det att göra.
Blir du inte förbannad då?
- Det är meningslöst, jag bryr mig inte om det. Ska du käbbla med tidningarna så har du redan förlorat.
Namn: Ralf Örjan Valter Ramberg.
Ålder: 64 år.
Bakgrund: Född i Johanneberg, döpt i Örgryte, uppväxt i Högsbo
Familj: Barnen George 14 år, Auguste 26 år och Tilde 32 år. Har tidigare levt med bland andra Lena Olin, Ewa Fröling och sångerskan Josefin Nilsson.
Bor: Djurgården och Lorensberg.
Gör: Spelar Hertigen i Shakespeares Lika för lika på Göteborgs Stadsteater till och med 5 december.
.
.
Närheten till havet "Det absolut bästa med Göteborg."
Götaplatsen "Har alltid betytt mycket för mig, jag tycker det är en av stans vackraste platser."
Kometen "Min favoritrestaurang, Leif Mannerström är en go gubbe."
