Enligt Björn Sundmark som är litteraturforskare vid Malmö universitet är frågan om hur mycket barnböcker egentligen får skrämmas enkel.
– Jag tycker man ska skrämmas jättemycket. Det är konstens och litteraturens uppgift. Det gör det möjligt att uppleva saker som ger en förhöjd känsla av livsintensitet utan att vi behöver vara med om hemskheter på riktigt.
LÄS MER:De här ungdomsböckerna är bäst i februari
Skräck ger en kick
Han har undersökt bilderboken ”Om dagen tar slut” av Lisa Hyder och ”Lilla Hon” av Lena Ollmark som båda är illustrerade av Per Gustavsson.
– Det är två väldigt olika skildringar där död, undergång och ensamhet är gemensamma teman. Den ena är filosofisk och funderande. Den andra är en skräck-skröna att rysa och skratta åt, säger Björn Sundmark.
Han tycker att det bästa med litteraturen är att den kan låta oss uppleva saker och ting med stark intensitet utan att behöva möta faran i det verkliga livet.
– Litteraturen är så bra eftersom du kan vara trygg men ändå uppleva läskiga saker. Konsten och litteratur gör att vi får den där kicken av att leva fullt ut samtidigt som det är i ett tryggt format.
Han anser också att synen på barnlitteratur ibland kan bli lite paradoxal då barn ofta möter läskigare saker på film eller på sin surfplatta än vad de gör genom litteraturen som tenderar att vara gulligare.
– Jag pratade med Per Gustavsson om det och han sa att han själv ville ha det lite eggande och läskiga i barnböcker när han var liten och att han därför vill illustrera barnböcker på det sättet. Jag tycker att man som barnboksförfattare ska kunna skriva om jättesvåra saker.
Skrämma till gott uppförande
Synen på skräck inom barnlitteratur har förändrats genom åren. Förr var det vanligt att barnböcker användes för att skrämma barn till gott uppförande genom att låta barnböckerna illustrera hur barn dog och plågades som straff för ett dåligt uppförande.
En bok får gärna skildra hemskheter men om den också lämnar barnet med en känsla av hopplöshet så är det inte bra.
Under 1900-talet kom en annan syn att genomsyra synen på barnlitteratur och man kom allt mer att vilja skydda barn från allt det skrämmande – även om det också förs fram argument för att barn hjälps av att konfronteras med det som är läskigt.
– Denna ambivalenta inställning präglar även dagens diskussion och debatt, säger Björn Sundmark.
LÄS MER:Litteraturens död är ett livstecken
LÄS MER:Professorn som spår litteraturens undergång
Det finns en gräns
Han säger också att det är svårt att veta vad som skrämmer och inte skrämmer och att barn kan haka upp sig vid vissa detaljer som man som vuxen inte alls skulle tänka sig är så skrämmande.
– Oftast är det kanske sådant som barnet inte förstår, medan de öppet läskiga saker som häxan som vill äta upp dig är lättare att hantera. Utan läskiga skildringar blir litteraturen och konsten intetsägande och utslätad. Det viktiga är att det finns en bra miljö runt barnet med närheten till en trygg vuxen.
Däremot anser han också att det finns en gräns som har blivit som ett slags oskriven lag bland barnboksförfattare.
– Det är när hoppet försvinner. Det är ett tabu som finns inom barnboksvärlden som jag tycker är bra. En bok får gärna skildra hemskheter men om den också lämnar barnet med en känsla av hopplöshet så är det inte bra. En vuxen kan hantera det men det går inte begära att ett barn ska göra det.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
