Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pris till Charlie Hebdo upprör i USA

På tisdag delar amerikanska PEN ut sitt årliga yttrandefrihetspris till Charlie Hebdo. Det har lett till en upprörd debatt i USA. 145 författare protesterar mot priset, bland dem många kända namn. Problemet är bara att den debatt som förs är så dum, anser Håkan Lindgren.

Det började med att sex författare bojkottade prisutdelningen i protest mot att amerikanska PEN hade beslutat sig för att ge sitt årliga yttrandefrihetspris till Charlie Hebdo. Därefter har kritiken mot priset bara växt. I torsdags ställde sig 145 författare bakom protesten. Bland dem finns Joyce Carol Oates, Teju Cole (vars Öppen stad gav mig – och säkert inte bara mig – stora förväntningar på vad han skulle göra härnäst), Junot Díaz, Michael Ondaatje och den tidigare amerikanska PEN-ordföranden Francine Prose. Protesten stöds också av journalisten Glenn Greenwald, känd för sitt samarbete med Edward Snowden. Vem skulle inte vilja befinna sig på samma sida som de?

Problemet är bara att den debatt som förs är så dum. Det är som om amerikanerna har förlorat sitt sinne för bad taste – efter att ha lärt hela planeten att bad taste är kul, inklusive tecknarna på Charlie Hebdo. De skulle knappast ha ritat som de gjorde om de inte hade tagit intryck av amerikanska undergroundserier. Debatten är till och med dummare än så: Charlie Hebdo håller på att förvandlas till en rasistisk tidskrift. Det konststycket lyckades inte ens bröderna Kouachi med.

”De senaste åren har tidskriften framför allt ägnat sig åt rasistiska och islamofobiska provokationer”, påstod Teju Cole i The New Yorker kort efter massakern (9/1 2015). På sin sajt The Intercept skriver Greenwald ”att hylla Charlie Hebdo handlade till största delen om att glorifiera antimuslimska känslor” (27/4). Och att det är ett ”bedrägeri” om man inte låtsas om ”det faktum att den grupp den grupp de huvudsakligen driver med är muslimer”.

Charlie Hebdos huvudsakliga måltavla har inte varit invandrare utan franska politiker, framförallt ledarna för det högerextrema partiet Front National. Förra året ägnade tidskriften elva omslagsteckningar åt att angripa Front National, vilket kan förklara varför Jean-Marie Le Pen kallade de mördade redaktionsmedlemmarna ”fiender till FN” innan deras kroppar knappt hunnit kallna (Le Point, 10/1 2015). Två journalister på Le Monde har räknat samtliga förstasidesteckningar från de senaste tio åren (24/2). Av 523 teckningar handlade 336 om fransk politik. 38 omslagsteckningar handlade om religion, varav 7 drev med islam och 21 med kristendomen. Så ser proportionerna ut.

Dominique Sopo, ordförande för organisationen SOS Racisme (känd för Rör inte min kompis-märket), har fått nog av missuppfattningarna. ”Charlie Hebdo är den största antirasistiska tidskriften i det här landet”, förklarade han i tv-kanalen Europe 1. Vecka efter vecka, tillade han, ägnar sig tidskriften åt att bekämpa rasistiska fördomar mot alla grupper. Wolinski, Charbonnier och Cabut, som dödades i massakern, har alla gjort teckningar åt SOS Racisme.

En av de teckningar som den amerikanska debatten har fokuserat på framställer Frankrikes svarta justitieminister Christiane Taubira som en apa (i själva verket ett angrepp på Front National). Att Taubira hyllade en av de mördade tecknarna, Bernard Verlhac, på den minnesceremoni som tillägnades honom spelar naturligtvis ingen roll.

Självklart behöver man inte gilla Charlie Hebdo, vars tecknare aldrig har kunnat motstå frestelsen att rita ännu en hårig rumpa. Deras satir är inte av den överlägset intelligenta sorten. Men även om man ogillar vad de gör borde man kunna föra en hederlig diskussion om tidskriftens innehåll. Tidskriften fortsätter för övrigt i samma stil efter massakern. Den senaste håriga omslagsrumpan (15/4) tillhör Marine Le Pen, som – för att uttrycka det diplomatiskt – har fått vissa matsmältningsproblem efter att hon ätit upp sin far.

Fotnot: Prisets fulltsändiga namn är Toni and James C. Goodale Freedom of Expression Courage Award.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.