Den bästa bok som skrivits om Förintelsen är Primo Levis Är detta en människa? Som 24-årig italiensk partisan fängslas han och sänds till Auschwitz. Det faktum att Levi var jude räddade paradoxalt nog hans liv. Som partisan skulle han ha skjutits på fläcken. Som ung kemist i Auschwitz hade han också tur. Han placerades i Buna, den tekniska industri där tyskarna försökte framställa syntetiskt gummi. Hade de lyckats kunde de ha vunnit kriget.
Själva titeln är genial, den speglar både SS-vakternas omänsklighet och fångarnas öde. De berövas allt: kläder, hår, namn, personlighet och hopp. Till slut orkar de inte se sig själva i spegeln. Auschwitz har stulit deras mänsklighet.
Är detta en människa? kom ut första gången 1947, i liten upplaga. Den blev ingen hit. Ingen var intresserad av att älta gamla tråkigheter från kriget. Genombrottet skulle dröja till sextiotalet, men då blev Primo Levi med rätta världsberömd.
1975 gav han ut Periodiska systemet, den bok som nu kommer i nytryck, i reviderad svensk översättning av Ingrid Börge. För övrigt en lysande översättning, ledig och självklar.
Periodiska systemet är en märklig bok, någonstans i skärningspunkten mellan självbiografi, populärvetenskap och poesi. Författarens humor gör den också mycket rolig, trots ett underliggande stråk av sorg.
I kemins värld är det periodiska systemet sättet att ordna grundämnen, enligt antalet protoner de har i atomkärnan. Först kommer Väte, H, som bara har en proton, och sedan kommer flera hundra andra grundämnen i en prydlig rad.
Man måste inte alls vara duktig i kemi för att ha glädje av Periodiska systemet, för som författaren själv påpekar, "systemet är rena poesin, den felande länken mellan papperens värld och tingens värld". Levi använder gärna kemins processer som metafor för hur vi människor beter oss och reagerar på varandra. Men så listigt skriver han, att vi samtidigt får veta mycket om järn, kol, guld, krom och syre - och om livets och skrivandets kemi.
Han blandar högt och lågt. Det fantastiska inledningskapitlet presenterar släkten Levi, sefardiska judar från Spanien som invandrade till Italien på 1500-talet. Vi möter ett myller av excentriska tanter och farbröder, temperamentsfulla och språkligt uppfinningsrika, som sprungna ur en Fellini-film.
Under rubriken "Cerium" återbesöker Levi Auschwitz. I lägret stjäl han järncerium, den legering som stiften i cigarettändare är gjorda av. De hundra ceriumstavarna kan bearbetas och säljas, och omsättas i föda: bröd, smör, korv, vilket innebär fyrtio dagar tillgodo på döden.
Mirakulöst kom Levi tillbaka till kemistens vardag. Hans första jobb blir att undersöka varför ett stort parti färg har stelnat i burkarna. Det är som en deckarintrig. Kromat och harts tycks ha reagerat olyckligt, men varför? Han letar bland registerkorten i arkivet och hittar den skyldige! I stället för 2-3 droppar kromat har någon tagit 23 droppar. Bindestrecket har nötts bort, och orsakat katastrofen. Av detta lär vi oss att inte förakta de små, obetydliga tecknen.
En liten skomakare söker upp kemisten, efter att ha fått en konkurrent i byn. Den nye skomakaren ägnar sig åt aggressiv PR, och har telefon, "som om han var barnmorska"! Vår lille skomakare har fått en påse socker av konkurrenten. Finns det något skumt i påsen? Vår kemist väger socker i sin smältdegel – tuttar på och vädrar i luften... Nu kommer Kipp-apparaten fram och den gula svavelfällningen träder fram... varje van deckarläsare håller andan... Jo, det är arsenik!
Men kunden polisanmäler inte. "Världen är stor och det finns plats för alla, också för alla skomakare".
Fantasin har sin plats och fakta sin. Just hårdfakta är viktiga. Primo Levi ser i kemin och fysiken ett motgift mot fascismens härva av lättsinne och inbilska lögner. Det verifierbara står på demokratins och humanismens sida. Något att minnas i vår egen faktaresistenta tid.
I kapitlet "Kväve" möter vi läppstiftsfabrikanten som varje morgon lät sina fabriksflickor måla läpparna röda, och sedan pussade dem alla åtta gånger om dagen för att mäta kosmetikans kvalitet. Jakten på det kyssäkta läppstiftet leder kemisten till pytonormbajs, en åtråvärd produkt. Kemisten jobbar nu bokstavligen som en poet, när han förenar så omaka ämnen som ormexkrementer och kyssar. Alla berättelserna i Periodiska systemet lever av charm och skärpa, i blixtsnabba kast mellan det burleska och det avslöjande. Som i allt Primo Levi har skrivit handlar det ytterst om konsten att vara människa.
