Efter två år av förberedelser, förhandssnack och stort intresse var det i fredags slutligen dags för teaterföreställningen Bibeln på Göteborgs Stadsteater. Niklas Rådström står för manus och Stefan Metz för regin när femton skådespelare gör närmare femtio roller.
Men nästan lika stort som förhandsintresset kring den långa (fyra och en halv timmar) föreställningen varit är kritikernas dom tämligen hård men också splittrad.
Översvallande positiv är Lars Ring på Svenska Dagbladet som talar om ett "djärvt försök att sammanfatta böckernas bok" i en uppsättning som "rör sig snabbt genom texterna".
"Bibeln är en storslagen saga om en förbannad israelisk Gud som ångrar sig – eller om en kristendom som bestämmer sig för att avstå från honom. Göteborgs stadsteater ger oss anledning att tala utförligt om den Gud vilken skapat oss – eller som vi skapat åt oss. Allt genom en mestadels magnifik och välspelad uppsättning. Amen." (Lars Ring, Svenska Dagbladet)
GP:s recensent Sven Rånlund däremot är gruvligt besviken. Efter en "lysanade inledning" ser, och hör, han mest "tondövhet", "överdrifter" och ett spel som är " endimensionellt och forcerat".
" För vad denna Bibeln saknar är – djup. Eller var det aldrig meningen? Om syftet varit att förenkla och göra en preview på fast forward, då vore allting gott. Men nog är det synd att uppsättningen inte bättre förvaltar livsfrågorna, inte starkare frilägger och berör det mångtydiga, det alltjämt sprängladdade Ordet. Detta som teatern som ingen annan konstart kan, åtminstone hade kunnat." (Sven Rånlund, Göteborgs-Posten)
Dagens Nyheters Mikael Löfgren är mer kluven men kan inte låta bli att se ett slags logik i att en föreställnings som Bibeln sätts upp just i Göteborg, " staden som likt Sodom och Gomorra skakas av ogudaktigt beteende, korruption och mutor".
" Som helhet är föreställningen rätt lik sin förlaga: myllrande, mångskiftande, ojämn. Den inne-håller partier av skiraste poesi och rent pekoral, perfekta tonträffar och skorrande överspel. När föreställningen är som svagast invaggar den åskådaren i en känsla av roat överseende med figurerna på scen. När den är som bäst gör den för ett ögonblick undret begripligt att vi alla här och nu faktiskt är vid liv." (Mikael Löfgren, Dagens Nyheter)
Kluven är också Maria Edström på Kulturnytt, Sveriges Radio, som i sin recension konstaterar att "Gud Fader kanske i första hand inte är pjäsförfattare". Å ena sidan ser hon något "stort och mycket, mäktigt och roligt", å den andra något helt annat:
"Men trots denna rikedom i uppslag och intelligenta val som Stefan Metz uppsättning flödar av, så kan jag ändå inte värja mig från ett slutintryck av kavalkad och en märkligt paradoxal bokstavstrogenhet. För är det inte just i sin symboliska kraft som de bibliska historierna lever vidare, inte minst i dramatiken? Presenterade såhär mister de på något vis sin dramatiska användbarhet och ett slags dramatisk flackhet brer ut sig." (Maria Edström, Kulturnytt)
Christian Swalander på Borås Tidning talar om en djärv och storslagen satsning, men undrar samtidigt vem den egentligen vänder sig till när "Han [Metz] och teatern har varit tydliga med att detta varken är en föreställning för de troende eller för de tvivlande".
"Den som kan sin Bibel har hört historierna förut, och för den mindre bibelsprängde måste de ändå kännas på något vis ovidkommande, de har ju inget fäste i dagens verklighet och det som gör att bibliska motiv fortfarande kan ha hög dramatisk och litterär relevans kräver en omdiktning som framför allt löser ut Gud ur bilden och ställer människan inför sitt samvetes dom." (Christian Swalander, Borås Tidning)
GT:s Johan Hilton talar om en intressant föreställning, dock inte så "fullt så intressant som den hoppades på".
"En civilisatorisk urkund bestående av en samling greatest hits gör sig helt enkelt inte klockrent som helhet utan sönderfaller ofrånkomligen i enheter. Det kan inte ens en skicklig dramatiker som Niklas Rådström göra någonting åt." "Men i tredje akten: herregud. ––– Där och då och efter drygt tre timmar får Bibeln liv på riktigt. Där och då känns den rentav som det mest gripande som spelats på länge." (Johan Hilton, GT)
Odelat positiv är Göteborgs kulturchef Björn Sandmark, som skriver om föreställningen i sin blogg:
"Föreställningen är lång, om än inte till tidens ände, men känns på ett uppfriskande vis inte alls för lång. Istället skulle jag vilja se den igen, för att kunna ta in den i lugn och ro, och sedan tala om den, länge, länge."
