Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skriver fantasy. Poeten och författaren Mats Söderlund är aktuell med del två i sin planerade trilogi om Bild: Dan Hansson / SvD / TT

Präktigt från yttre rymden

I andra delen av Mats Söderlunds serie Ättlingarna måste huvudpersonerna handskas med inre stridigheter. Stina Nylén segar sig igenom en beskäftig och överlastad dystopi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Mats Söderlund

Ättlingarna: Hotet

Rabén och Sjögren

Min uppfattning om troll i svenska skogar får sig en allvarlig törn i Mats Söderlunds epos Ättlingarna, där del två har titeln Kampen. Här har jag vilat tryggt i föreställningen om ena fula, grinande bestar med gigantiska öron – ofta prydda med fancy örhängen – som vill människor allmänt illa. Korkade verkar de också vara. Och så visar det sig att troll i själva verket är veritabla övermänniskor – extremt smarta, vältränade och långlivade (ehuru svansprydda). Inte nog med det! De kommer inte ens från skogar och grottor!

LÄS MER: Lyckad förening av klimatpolitik, tonårsångest och trolldom

Nej, de kom hit för sextusen år sedan med ett rymdskepp från en galax långt, långt borta, och har levt bland människorna sedan dess. (Ursäkta att jag tänker på L Ron Hubbard.) Själva kallar de sig för olus. En del olus är fina individer som i smyg vill hjälpa människorna till ett fredligt, ekologiskt leverne, men andra är tyvärr bittra och mordlystna och gör dåliga saker i stil med att starta andra världskriget.

Så samtidigt som huvudpersonerna, de mångförfarna syskonen Jenny, David och Wilma som initierades i olus-livet i förra delen Hotet, försöker rädda världen från miljöförstöring och internationella konflikter måste de också hantera interna fiender.

Egentligen är alltihop härligt fantasifullt uttänkt och med en konkret mörk botten i den potentiella framtid där hårdvalutan heter rent vatten. Men oj, så tungt lastat det blir, så segt, och så livlöst gestaltat. Alla goda känns som en enda person oavsett kön och ålder; en utslätad personlighetstyp som talar och ter sig på ett visst, förutsägbart, sätt. De snusförnuftiga barnen förkunnar att ”det viktiga är vad vi gör med det vi lär oss” och citerar Platon, Stagnelius och Husserl. För att få de här trubbiga tonåringarna att bli något mer trovärdiga stoppar Söderlund in lite slängiga ”seriöst” och ”typ”.

Nej, här saknas humor. Inte som i dråpliga situationer utan som i en språklig gnista, en närvaro, som lyfter gestaltningen och får den att bära. Detta är gravallvarligt. Inte bara till ämnet. Det gör det viktiga budskapet torrt och sprött.