Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Obs bilden är något beskuren.

Postmodernt porträtt av en kungafamilj

Danska kungafamiljen har blivit avmålad. Mikael van Reis gör en lång historia lite kortare.

Med modernismen blev det omodernt att måla av kungligheter och behålla sin konstnärliga integritet. Hovmålare! Ha! Fursteslickare! Likväl kvarstår den symboliska tyngden – en regent vill bli konstnärligt porträtterad och en målare kan känna bestrålningen av den kungliga äran. Och – som någon sa på 1700-talet: Äran är de dödas sol.

Somliga var hovmålare i all tvetydighet. När Velàzquez målade Filip IV och hans krets i Hovdamerna 1656, framställde han sig själv indirekt som måleriets kung – och huvudet högre. En blinkning.

År 1801 färdigställde Goya ett annat berömt porträtt av den spanska kungafamiljen – och Goya visste nog då vilka sarkastiska anmärkningar hans porträtt av Karl IV skulle få från andra betraktare än hovets fåniga entourage. Porträttet var snudd på en skräckbild. En blinkning.

I en modern tid är det annorlunda. Lucian Freud målar Elizabeth II som ett krönt huvud helt utan Freuds vanliga köttsliga excesser. Det är ett demonstrativt litet porträtt. David Hockney för sin del vägrade att porträttera brittiska kungafamiljen över huvud taget. I Sverige har vi John-E Franzén som blivit berömd för sina fotorealistiska målningar av amerikanska bilar och Hells Angelskultur. Hans porträtt av svenska kungafamiljen 1984-85 är ett lekfullt och mångtydigt porträtt med citat från berömda målningar som Manets skandalösa Frukost i det gröna och Bouguereaus mjukporriga Venus födelse. Mer än en blinkning.

Så har nu även den danska kungafamiljen blivit porträtterad av Thomas Kluge. Även det kommer att diskuteras. Det är nämligen omöjligt att måla ett kungligt porträtt utan att passera tjocka lager av symboliska och historiska referenser. Vélazquez mästerverk Hovdamerna är tvetydigt laddat av habsburgarnas framtid och det sinande ljuset från ett imperium i kvällssol. Goyas porträtt hade Velázquez som modell men i monsterskymning. Franzéns svenska porträtt kombinerar familjelyckan med begärliga nakna kvinnor ur konsthistorien. Här bor en genuin historisk ironi.

Thomas Kluges porträtt har kallats skräckfilmsaffisch av någon, men också det är ett postmodernt porträtt som sprider associationer från 1600-talets ljusdunkel till tevekulturens blåkalla ljus. Många medier spelar med och Kluges porträtt är därför innehållsrikt i sin växling mellan barocka kontraster och modern fotografisk detalj. Så en cirkel är sluten.

Kluge har målat maktkändisar tidigare och risken är en självhögtidlig stil som den hos Odd Nedrum och dennes lärjungar. Tycker jag om porträttet? Jag tycker det innehåller just den kombination av humor och hemskhet som vidlåder nästan alla kungliga porträtt – men nu som ett tregenerationsmöte där humor och hemskt tappats om med ett leende. Mellan drottning Margrethe och prins Henrik syns nu en kommande tronföljare Christian i rollen som det gåtfulla, spökiga Barnet som kommer för att busa. Låt den rätte komma in!

Kluges uppgift är nu tacksammare än varje svenskt uppdrag i kulturskymningen. I Kluges porträtt har framtiden fått ett stänk av "dark comedy" men med en varm men ändå lätt ironisk charm. Dronningen är ju konstintresserad och avsätter enligt hörsägen var vecka en stund på torsdag förmiddag för egen konstnärlig praktik. Förra året ställde hon visst ut på Arken i Köpenhamn. Bara det är en blinkning.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.