Bengt LIndroth går igenom populistiska partier i Norden från Mogens Glistrups Fremskridtspartiets till Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna.
Bengt LIndroth går igenom populistiska partier i Norden från Mogens Glistrups Fremskridtspartiets till Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna.

Populism så in i Norden

Bokrecension: Under 2000-talet har populistiska partier etablerat sig i alla de nordiska parlamenten. Bengt Lindroth gör en noggrann inventering i Väljarnas hämnd. En spännande historia, skriver Sinziana Ravini men hon hade önskat sig mer av hans analys.

ANNONS
|

"Kör ut dem! – Så tycker svenska folket om invandrare och flyktningar". Ingen har väl glömt Expressens främlingsfientliga löpsedel från 6 september 1993. Löpsedeln satte igång en folkstorm utan dess like.

Bonniers talesman Johan Bonnier anklagade tidningen för att "kokettera med fascismen" och chefredaktören Erik Månsson som hade skrivit en ytterst spekulativ artikel om glappet mellan makthavare och gemene mans opinion, sparkades. Men skadan var redan skedd. Medierna hade än en gång spelat högerextremismen i händerna.

Nu har journalisten Bengt Lindroth kommit med boken Väljarnas hämnd – Populism och nationalism i Norden. Det är en spännande, många gånger skrämmande historia som visar på mediernas enorma makt över såväl politiker och väljare, men också mediernas ansvarslöshet.

ANNONS

Lindroth drar inga snabba slutsatser. Om det är något han tar avstånd från så är det affekten, känslornas politik, som kommit att styra såväl politiker, journalister och gemene man, men hans sätt att pussla fram nutidshistorien får mig som läsare ändå att ställa mig en och annan fråga: Hade Ny demokrati med salongssatirikerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson fått så stor popularitet i början på 1990-talet om inte nöjesprogram som Robert Aschbergs Ikväll hade gett dem fritt spelrum?Där kunde Bert Karlsson fritt sitta och berätta hur han gripit "zigenare" för stöld på Sommarland och stoltsera med sina privata flyktningsförläggningar där han gav flyktningar småjobb, utan att inse att han faktiskt utnyttjade flyktningarnas billiga arbetskraft.

Och hade det gått så bra för Sverigedemokraterna om inte kvällstidningar som Aftonbladet hade låtit Jimmie Åkesson publicera en artikel hösten 2009 där han utpekade islam som "det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget"?

Ja, det råder onekligen en ohelig allians mellan den populistiska politiken och den populistiska journalistiken. Men vad är lösningen? Bojkott? Utfrysning? Lindroth kommer inte med några konkreta lösningar. Ett gott exempel, som hade kunnat berika boken, är vad som har hänt i Frankrike nyligen.

Flera tv- och tidningsmedier har bildat en moralisk pakt som utesluter främlingsfientliga opinionsbildare som journalisten Eric Zemmour och komikern Dieudonné. Dessa har förstås hittat alternativa kanaler, men ändå – de franska mediernas och politikernas enhälliga röst består – ingen demokrati för demokratins fienden.

ANNONS

Lindroth pekar också på en annan fara – demoniseringen. Man vinner inga kamper genom att kalla partier som Sverigedemokraterna för fascistiska. Det är en hybrid som blandar flera olika traditioner, som det förra sekelskiftets nationalkonservatism och den socialdemokratiska folkhemstanken.

Men vad han inte skriver, är att Sverigedemokraternas största fundament är den rasistiska och neonazistiska rörelsen Bevara Sverige svensk från 1979, vars slogan Sverigedemokraterna använde ända fram till slutet på 1990-talet.

En av Lindroths poäng är att alla partier haft släng av populism i sig. När studentvänstern mot slutet av 1960-talet började protestera mot Vietnamkriget, bildade Olof Palme genast Svenska kommittén för Vietnam för att behålla sina väljare. De gjorde också en folkomröstning, en typisk populistisk strategi, strax efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979.

För att inte nämna Kristdemokraternas Göran Hägglunds utspel 2009 om "Verklighetens folk", ett begrepp som myntades av Ny demokrati 1991, där Hägglund raljerade över de vänsterintellektuella kultureliternas försök att tala om för folk hur de skall tycka och tänka.

Lindroth gör en noggrann inventering av de nordiska ländernas populistiska rörelser de senaste decennierna och visar på hur politiker försöker vinna röster genom diverse reaktionära utspel gentemot konsterna. Ibland verkar även Lindroth själv lida av en viss traditionalism när han räknar upp ingredienserna i vår tids mediepopulistiska kompott: reklamestetik, "nattklubbskvinnlighet", Muhammedkarikatyrer, Lars Vilks rondellhundar, Dan Parks rasistiska skapelser, Ruben Östlunds film Play och Makode Lindes tårtkalas på Moderna museet, som om det gick att dra alla dessa uttryck över en kam.

ANNONS

Det offentliga rummet har blivit ett "torg att fritt provocera och hänga ut folk på" skriver han. Men vad är alternativet? Ett räddhågat klimat, där alla sjunger i kör, i rädsla för att tappa huvudet?Lindroth nöjer sig istället med att varna för falska profeter och kulturpessimistiska tänkare som den franske författaren Houellebecq som nyligen hävdade att den västerländska civilisationen är dödsdömd eftersom den inte reproducerar sig i lika hög grad som andra civilisationer.

Lindroths analyser hade mått bra av två saker. För det första, hade boken inte tagit skada av en diskussion kring populismens positiva egenskaper. Det filosofiska, vänsterorienterade radarparet Ernesto Laclau och Chantal Mouffe har i flera böcker skrivit om vikten av en populistisk politik.

Enligt Laclau bör populismen ingalunda ses som något pejorativt. "Folket" är inte bara social struktur, utan också "ett politiskt verktyg". Populismen betyder att "göra politik". De som föraktar populismen, föraktar inte bara folket, utan också politiken. Laclau förklarar att det är just rädslan för folket som är fascistisk, och som kan skapa pre-populistiska proteströrelser som den Arabiska våren.

För det andra, hade författaren kunnat erbjuda en diskursanalys av populismens dekadenta pajaspolitik. Vad är det som gör att högerextremistiska politiker som Mogens Glistrup, som för övrigt figurerar på bokomslaget iklädd bara badbyxor, kunde vinna terräng med uttalanden som "Självklart är jag rasist. Det är alla goda danskar!".

ANNONS

Att Jean-Marie Le Pen kunde uttala saker som "Gaskamrarna var bara en detalj i historien" och att Donald Trump nu håller på att förföra stora delar av Amerika med fraser som: "Om Hillary Clinton inte kan tillfredsställa sin man, vad får henne att tro att hon kan tillfredställa Amerika?

När jag slagit igen boken undrar jag om det inte är precis där skon klämmer, i allas vår fascination för det groteska, som många gånger iklär sig humorns masker. Visst, humorn är ett vapen, men det är inte alltid det riktas åt rätt håll.

Sakprosa

Bengt Lindroth

Väljarnas hämnd. Populism och …nationalism i Norden.

Carlssons förlag

ANNONS