Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

Pontus Stenshäll och amerikanerna

Han älskar wellpapp, skrattar ganska högt och kopplar av med usla krigsfilmer. Pontus Stenshäll inleder teatersäsongen på Göteborgs stadsteater genom att själv regissera Utvandrarna.

Den stora repetitionssalen i Göteborgs stadsteater är tom sånär som på en pianospelande man med ryggen mot dörren. Det är en gråblöt majmorgon i Göteborg och vi har vaknat till nyheten om terrorattentatet mot Ariana Grandes konsert i Manchester. Finklädda studenter är på väg upp mot Götaplatsen, deras närmaste tungt lastade med blommor och plakat, stretar på i uppförs­lutet från Berzelii­gatan. Samtidigt, inne i teaterhuset, börjar repetitionsarbetet för Utvandrarna. Först på plats Johan Gry, som hejar snabbt och lämnar pianot. Sedan troppar de andra in, Gizem Erdogan, Ashkan Ghods, Kristina Issa, Hannah Alem Davidson, Magdi Saleh, Alexandra Nordberg och så Pontus Stenshäll. Det är arbetsdag, vardag i teaterverkstaden. I rummet finns filmkameror och wellpapp, grundidéer till sådant som senare kommer att flyttas över till Stora scenen. Annars är det tomt sånär som på Stenshälls skrivbord, en laptop och väldigt långa sladdar. Just nu är uttrycken blandade: fokus, skratt och nervositet, på en och samma gång.

– Man måste sjunga från röven, säger Kristina Issa och alla skrattar, sjunger i stämmor ”… men det är min innerliga mening att vi åter ska mötas igen ...”.

– Vi lägger mycket krut på sången. Gammal svensk musik, säger Pontus Stenshäll och berättar att Kristina Issas skicklighet med arrangemangen väckte hans intresse redan i Alexandras Odyssé, så nu är hon här, med musikaliskt ansvar men också som en i ensemblen i rollen som Ulrika i Västergöhl, som hon gör med precis svärta.

Nutid och dåtid kopplas ihop

Utvandrarna av Vilhelm Moberg kom 1949. I dag är det omöjligt att inte tänka på dagens migranter, de som förlorat allt och ger sig av över piskande Medelhav, när man följer Karl-Oskar och Kristinas resa över okända vattnet mot det nya landet. Vilhelm Mobergs text vittnar om hopplösheten i att stanna kvar, om framtidstro och förtvivlan ihoptvinnade som händerna de håller krampaktigt kring varandra och barnen. Nutid och dåtid kopplas ihop.

Pontus Stenshäll har själv fötterna i utvandrarbygd. Uppvuxen i Karlskrona, Blekinge. Farfar Erik på Tjurkö i skärgården utanför kunde berätta om sina tolv syskon varav två utvandrade till Amerika.

Nu skrattar Pontus Stenshäll när Gizem Erdogan försöker säga just Tjurkö, uttalet sitter inte när hon inleder föreställningen, kliver in och välkomnar publiken. En stund senare möts hennes Kristina och Karl-Oskar (Ashkan Ghods) för första gången. Scenen tar den pinsamma tystnaden till helt nya nivåer. Publiken kommer att skruva sig djupt i bänkarna.

Pontus Stenshäll har uppenbart roligt på jobbet. När ensemblen sjunger sida vid sida dirigerar han från sitt skrivbord, hojtar att de ska sjunga starkare, att det ska kännas att de är på en stor teater, när replikerna sägs får  det inte låta pretentiöst. Han ropar ”jättebra”, skrattar mycket, klappar händerna, sträcker dem i luften. Sedan studsar han ur stolen, går fram till ett bord med långa kliv och frågar med sin lite långsamma, men tydliga röst, som har blekingskan kvar i klangen: ”Har ni sett?”

På ett bord är ett miniatyrhus uppbyggt, ett hem med små stolar och bord, en gård utanför. Han pratar entusiastiskt: ”Vi ska utveckla ett video­bås, det blir tapeter, skog, hemma-hos, och så gården utanför. Och med projektor på andra sidan, rörlig projektor. Några frågor på detta? Great! Nu tar vi hela tjattefjattet från början.”

Utvecklar mångfaldsarbetet

Han har suttit på chefsstolen i Göteborgs stadsteater i två år nu. En dag i mars 2015 snuvade DN snöpligt GP på nyheten vem som skulle ersätta Anna Takanen, ”ett oväntat och spännande val” skrev sedan GP:s teaterkritiker Lis Hellström Sveningson och konstaterade precis som teaterpressen i övrigt att Pontus Stenshäll gjort sig känd för att plocka ner klassikerna från piedestalen, att hans teater Moment i Gubbängen var ett viktigt och angeläget inslag i Teater-Sverige. Stenshäll landade så småningom i stan, först i teaterns egen lägenhet och numera i Guldheden, fast fortfarande pendlar han till sonen Hannes, 15 år, i Stockholm.

Nu är hans chefsrum klätt av böcker, högt upp på hyllorna tittar stora dockor från Fadren, som han gjorde scenografin till, ner på oss. Studenterna tutar ihärdigt utanför, upp och ned längs Avenyn.

– Ja, jag trivs bra här. Det är roligt att gå till jobbet, säger han.

Han tog över en teater där jämställdhets­arbetet varit i fokus. Anna Takanen hade jobbat in kvinnliga regissörer, dramaturger, dramatik med kvinnor i huvudrollen. Pontus Stenshäll medger gärna att det var ett viktigt arbete.

– Anna Takanen var bra på att arbeta med könsfördelningen, jag har tagit vid efter henne, jämställdhet känns naturligt och självklart nu för oss. Men när det gäller mångfalden var man inte lika långt i framkant. Det har jag försökt jobba med, att ta in skådespelare med annan etnisk bakgrund. Gizem Erdogan som gör Kristina i Utvandrarna är vår senast anställda. Jag såg henne i Alice i Underlandet och tänkte att hon hade varit perfekt för teatern. Det blir perfekt med henne i Utvandrarna, sedan ska hon göra Nora i ett Dockhem.

Hur tycker du att teatern klarar av att vara  samtida med produktionerna ni gör?

– Det kan man tänka lite olika om. Vi har tolv premiärer om året och måste tillgodose många olika saker. Med det här året tycker jag att vi med Jihadisten, Mephisto och How to hold your breath har stått mitt i samtiden. Men man måste göra en avvägning. Vi kan inte bara spela pjäser om problem. Jag är väldigt glad över farsen i sjukhusmiljö, Var god dröj, med Ulla Skoog i vintras, som göteborgarna älskade, den gick för fulla hus. Att gå på teater är inte som att titta på Aktuellt. Här är en förhöjd verklighet, en transformerad verklighet som ska ge plats för eftertanke – och skratt.

Du skrattade ganska mycket själv på repetitionen tidigare tycker jag?

– Ja, jag tycker att det är roligt, hahaha.

Nu har du varit i Göteborg i två år. Hur stor roll spelar egentligen platsen som sådan för dig?

– Det spelade nog större roll i början av min karriär. Moment ligger ju i Gubbängen utanför Stockholm och att vara utanför tullarna gjorde att det kändes som en plats in the middle of nowhere, en håla där man fick vara i fred, göra sin egen stil och skita i alla andra. Det gjorde nog att jag blev modigare och mer egen i mitt skapande. Är man mitt inne i staden är det lättare att snegla på andra. Det lärde jag mig mycket av, att jag ska göra på mitt sätt.

Det har ju varit det som varit din framgång?

– Ja, precis. Det har varit en frihet att inte ligga i centrum. Men nu för tiden spelar det ingen större roll.

Vad tänker du om Utvandrarna, som ju är både klassisk, mycket omtyckt litteratur och fortfarande helt aktuell om man drar paralleller till vår tids flyktingströmmar. Varför vill du göra den?

– Jag slogs av hur nära den här tiden faktiskt är. När jag växte upp, då tyckte man att andra världskriget det var ju dinosaurietid. När jag nu i 50-års åldern tänker på det som hände för 20 år sedan är det ju alldeles nyss. Så den tiden då min farfar växte upp med tolv syskon varav två utvandrade, är egentligen så otroligt nära. Det är ett av perspektiven, hur landet har förändrats väldigt snabbt till det landet vi har nu. Sedan är det intressant, att 1,3 miljoner männi­skor utvandrade från Sverige, det är ju väldigt mycket folk som bara drog – och så pratar vi om alla som ”väller in” här i dag. Vi får inte glömma vår egen historia. Så vi vill berätta en svensk historia. Jag hoppas att man ser parallellerna med all önskvärd tydlighet.

Till Utvandrarna letade han efter unga skådespelare, inte efter blåögda och blonda. Han kallar castingen ett jättepussel.

– De är alla modiga skådespelare, en mångfaldsensemble. Och jag har valt berättarteater, alla är på scenen samtidigt, det ger så många möjligheter.

Hur har du jobbat med texten?

– Jag har dramatiserat boken, jag köpte den för ett år sedan och började stryka det jag inte ville ha med. Jag har inte lagt till något eget, det är så fint språk, det mobergska och det är viktigt att få in.

Wellpapp och berättarteater

När vi ses nästa gång har det hunnit gå tre månader. Pontus Stenshäll har tagit en sommarpaus från Utvandrarna, varit en vecka med sonen på Mallorca, ”en tradition sedan förra året”, men annars har han ”ändå jobbat, jag lever ju teater 24 timmar om dygnet”. Med en och en halv vecka kvar till premiär är repetitionsarbetet i full gång. Nu jobbar man på Stora scenen, vars fond är fylld av tv-kartonger i wellpapp som hänger från taket.

Andra akten repas, tålmodigt och utforskande. Man tar om, bollar varianter. Ska vi ha med det radiostyrda häst- och vagnekipaget? Var fångar kameran den som talar? Hur många ska sjunga? Hur håller vi barnen? Ska vi sitta stilla eller fortsätta gunga?

Pontus Stenshäll ger regi i de naturliga pauser som uppstår, går fram till skådespelarna enskilt och instruerar: ”Inte så dramatiskt, ta ner det lite, testa detta”. Förslag från ­ensemblen bollas upp, dialogen i rummet låter rak och opretentiös. Han säger senare att prestigelösheten är a och o och att han hatar idén om att regissören ska bryta ner sina skådespelare. Det märks här.

Nu blir rollfigurerna tydliga: Karl-Oskar och Kristina, drängar, predikanten Danjel, hans hustru, den numera frälsta Ulrika, ”med oklar ställning”, hennes tonåriga dotter. Alla luftar de sin oro och sina förhoppningar inför det nya landet. Här finns rädslan inför resan över havet i trångt skepp, där människor kommer varandra för nära, går varandra på nerverna, där känslor blir starka och ledan samtidigt snabbt kopplar greppet.

Det är spel med många övergångar, flera ­dimensioner: sång, berättarröst, videoteknik som skådespelarna ska sköta, rörlig bild som projiceras, inslag av reality-tv:s bekännelseformat där man vittnar om sina upplevelser ombord. Skådespelarna tar ensemblespelet ut till mixerbordet nästan. Det är mycket som ska klaffa.

Efteråt säger Pontus Stenshäll att det är underbart att se kollektivet som berättare, han gillar det han får fram av ensemblen, att det är just detta som är den moderna skådespelarens färdighet. Att man måste kunna gå in hundra procent i en rollfigur och sedan snabbt släppa taget och gå in i något annat. En berättarröst, en videofilmning, en sång.

– Det skulle skådespelare för 20 år sedan aldrig ha klarat av.

Varför har du valt just att jobba med så många dimensioner?

– Idén kommer från att jag ville göra berättarteater, att jag ville få med Mobergs språk som är så vackert, det gör också att man kan röra sig i olika skeenden. Jag tycker också om att ha mycket musik med, det var därför jag ville ha med Kristina Issa. Sedan älskar jag verkligen wellpapp, det är förgängligheten i det, så fult på ett sätt och vackert på ett annat – som männi­skan och livet. När det gäller scenografin är det kul med rörlig projektor; rummet kan bli ett konstverk.

Vad är viktigast just nu för dig?

– Att få självförtroende i ensemblen. Man kommer alltid i en svacka som skådespelare, sådär en två veckor före premiär, det råkar alla ut för och det är bra. Så jag ska boosta, ge cred, de måste känna att de är bra. Samtidigt ska jag hitta svackor och tajta föreställningen. Det är ett roligt arbete.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.