Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Poeten Tobias Berggren på en arkivbild från 1995. Berggren blev 80 år. Bild: Tobias Röstlund
Poeten Tobias Berggren på en arkivbild från 1995. Berggren blev 80 år. Bild: Tobias Röstlund

Poeten Tobias Berggren är död

Tobias Berggren har gått bort, 80 år gammal. Mikael van Reis minns en författare som dubbelexponerade myten och klassamhället.

Vad det litterära minnet är kort. Nuet breder ut sig på uppslukande vis och därmed drivs lite äldre författarskap in i en okunnighetens dimma av ungefärlighet. Läser man nu Lars Gyllenstens romaner eller poesi av exempelvis Petter Bergman? Referenssystemen verkar vittra.

För mig var Tobias Berggren en väsentlig litterär referens när jag växte upp till en litterat. Han var på sjuttiotalet och senare en poet man skulle läsa vid sidan av exempelvis Lars Norén och Göran Sonnevi. Det var en generation som växte till egensinne och aktualitet i en diktning som skulle genomlysa hela den mänskliga belägenheten.

LÄS MER: Recension: "Det osynliga motstyckets bok" – Göran Sonnevi

Allt kunde formuleras och bindas samman hos skalden Berggren – botanik, själ och fjärilar, rymden i kväll, tidens politiska turbulens, hotbilder, drömbilder, den faktiska världen: ”Jag är en del av naturen/ och samhället/ samma del”. Jag läste honom med stora ögon.

Berggren debuterade 1969 med "Det nödvändiga är inte klart" och hans senaste bok kom 2008 – "Intifada". Däremellan ytterligare sju diktböcker – jag nämner "Resor i din tystnad" (1976) och "Bergsmusik" (1978). Berggren var ingen centrallyriker utan närmast en episk resenär. Den mytiska resan är hans modell och färden går genom Berget – både det osynligt mörka och det dagsljusa. Dante och Blake är referenser, myt och klassamhälle kan dubbelexponeras. Ibland utglesat, ibland förtätat.

Jag minns nu särskilt hans luftiga ”Sommardikt, juli 1975”, men till Berggrens vackraste prestationer hör även "24 romantiska etyder" (1987) som klingade särskilt skönt med Chopins 24 preludier som förebild. Sedan växer ett nytt och oförskräckt temperament fram ur ”Berggrenhålan” – som i "Fält och legender" (1997).

Som person var han lärd, fordrande och inte sällan magistral, kom man honom in på livet var han nyfiket tindrande, nog som en pojke inför naturvetenskapen. Poeten Tobias Berggren var aldrig blek och försagd, men bakom detta rymdes en mycket känslig person som tyst påpekade – läs mig noggrant. Det skall vi göra.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.