Senast jag hörde Johan Jönson läsa, sveptes hans framförande av dikten Svalgintalandet in i ett soundtrack från undergången. Lika öronbedövande är inte hans senaste diktsamling Collobert Orbital - men minst lika påträngande.
Förra boken Monomtrl, var liten och tjock. Den här gången - tionde diktsamlingen sedan debuten 1992 med den emblematiska titeln Som samplingsdikter - är det ett tunt ljusbrunt häfte med en röd vertikal linje till höger. Och vid det här laget är Pascal Pros?eks formgivning ett slags signum för OEI (tidskriften och förlaget). Fler borde ta efter och vinnlägga sig om en layout som är både snygg och intelligent.
Det diskreta omslaget till trots, finns det ingen som Johan Jönson i svensk poesi. Vilket säkert är ett problematiskt påstående, men jag påstår det ändå. För det är en poesi i djup oenighet, präglad av äckel, våld och övergrepp, där den språkliga föreningen mellan kropp och teori som emellanåt är mycket stark, sker genom uppfläkta kroppsöppningar och motsägelsefullt hopmonterade delar. Det är så att jag nästan skulle ha velat skriva det själv.
Men Jönson har andra valfrändskaper. Franska poeten Danielle Collobert (1940-1978) har lånat sitt namn till titeln, och sina dagböcker och dikter till dikterna själva. Men jag bryr mig faktiskt inte om att titta närmare på det, det är den befintliga produkten som intresserar mig. Och det skulle troligen visa sig att allt är lånat, taget, korrumperat. Språk har ju den lilla egenheten att det talar genom oss. Det på en gång tvingar sig på oss och blir till med oss:
(---)Det pågår alltid redan
oavbrutet i dig. Mot din vilja. Med din vilja. Konstitu-
erande din vilja. Rektalt. Porärt. Oralt.
Trancendens, immanens - eller något ytterligare annat, som kommer in i och ut ur dig. Jönsons dikt uppehåller sig definitivt vid dessa frågor. Förutom kroppen som en härd där allting inträffar och verkar (klibbar, passerar: skit, spyor och säd) är vokabulären besatt av teknik, politik, filosofi, krig och vetenskap. Virus och smitta blir en bild för det nomadiska, den rhizomatiska fortplantningen, spridningen av... förödelse? språk? den globala kapitalismen?
Texten är på en gång en oöverskådlig begravningsplats, "det plattaste av platta", "ett vitt kalhygge" - och på språng. Jaget måste överskridas: "Det egna är out-//härdligt. Bort. Ett ständigt återvunnet äckel. Bort." Upprepningar och kretslopp, ord som övergår i andra. I "världsfabriken" uppstår ett mervärde. Ibland något så enkelt som njutning. Ibland ett överflöd utan någon nödvändig eller slutgiltig mening.
