Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Poesi år 2017 kan knappast bli bättre

När man väl börjar förstå Sharifs sätt att använda listor, protokoll, dagböcker, växer dikten över alla bräddar, skriver Ulf Karl Olov Nilsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

oesi
Solmaz Sharif, Look,  2017.
Look
Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. 
Rámus förlag

SPRING BREAK • ROCKETMAN • OUTLAW DESTROYER • DIRTY HARRY • GOLD DIGGER • VACANT CITY • MONEYWORTH • RAT TRAP • UNITED FIST … 

Vad är detta? Jo, förutom lika absurda som brutala kodnamn på några av USA:s militära operationer är det också en liten del av en lång konceptuell dikt i Solmaz Sharifs debutdiktsamling Look, som just kommit på svenska i ambitiös översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida. 

Sharif är född i Turkiet 1986 av iranska föräldrar som sedan migrerade till Los Angeles. Hon föreläser nu på universitetet i Stanford. Look utsågs av Washington Post till 2016 år bästa diktsamling. Look är en militär term för ”den period under vilken en minas bana är mottaglig för påverkan” och när hennes dikt införlivar krigsföringens begrepp i såväl hennes familjs vardagliga sfär som hennes kärleksliv visar hon inte bara på själva språkets militarisering, utan också på den mänskliga verklighet som krigets terminologi täcker över, som här:

"STRIDSFÄLTSBELYSNING         i lågor                       en kropp som springer PUNKTMÅL       en tänd skrivbordslampa          och ett nattlinne som passerar fönstret"

Boken är lite knepig att komma in i och jag rekommenderar läsaren att börja med översättarnas avslutande kommentar, men när man väl börjar förstå Sharifs sätt att använda listor, protokoll, dagböcker, växer dikten över alla bräddar. De outsägligt sorgliga breven till Salim på Guantánamo är fyllda med vita hål, en följd av myndighetens censur får man förmoda:

 ”Älskade, mår du bra?                 de dig? Jag är så orolig, mitt hår har               på sistone”. 

Vi får väl gissa att det utelämnade orden är ”torterar” och sedan kanske ”fallit av”. Diktsamlingen vibrerar av språklig intelligens och när jag tagit mig till den fantastiska slutdikten DRÖNARE tänker jag att poesi år 2017 knappast kan bli mer angelägen och bättre än så här:
 
":      min far och jag pratar alltid som om världen lyssnar
:      det var mitt jobb att sätta kryss på varje hem med döda att röja undan
:      det var mitt jobb att gräva gravar på fotbollsplanen
:      jag skrev Shahida funnen utan huvud intill Saadmoskén begravd i samma grav som ovan
:      för två generationer sedan rörde sig mitt blod över gränser i enlighet med betesmarker och årstider
:      jag bränner mitt finger på grillen och känner lukten av skyttegravar
:      är det detta som händer en hjärna som fötts in i krig
:      vi har lärt oss att sjunga ett barn till ro i ett skyddsrum
:      jag sjunger för henne ännu"

Look handlar om vad krig gör med språk och liv, också i decennier, generationer efteråt. Sharifs grundreferens är Iran-Irak-kriget som avslutades 1988, när hon var två år. Hon skriver: ”Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.”