Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

PO Enquist | Liknelseboken – en kärleksroman

Imorgon släpps PO Enquists nya roman Liknelseboken. Gabriel Byström fascineras över en bok skriven av en av landets mest stilsäkra författare. En bok om liv och död, om minnen. Och en känsla: vemodet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ROMAN

ROMAN

PO ENQUIST

Liknelseboken – en kärleksroman

Norstedts

Det är rätt svårt att hitta. I utkanten av Hjoggböle, några mil utanför Skellefteå. Det gröna huset är i dåligt skick. Kanske måste det rivas helt. Mannen som äger det idag har flyttat ut. Bor i en husvagn på tomten. Granne med tallarna. Det gula bönehuset rakt över grusvägen har klarat sig bättre. I kapprummet ett litet bokbord, några gulnade urklipp. I själva bönerummet stolar, psalmböcker, ett program från söndagens gudstjänst och längst fram en Jesusbild. Tiden har stått stilla. Här formades Per Olov Enquist, faderslös från ett års ålder. I den lilla byn Sjön, inte långt från Hjoggböle. Mamma lärarinna, djupt troende. Aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS).

Vilka nycklar finns här i Sjön till Enquists författarskap? Religionen självklart. Den starkt normerande, marginellt livsbejakande med en svällande syndakatalog som präglade mycket av vardagen. Synen på kärlek, sex, alkohol, de ogudaktiga. Den religiösa intoleransen. Förvridna, exploderande känsloliv. Ensamheten givetvis. Skogen, tallarna vid tomtgränsen, det karga landskapet som hittar in i prosan.

Den västerbottniska jorden har visat sig vara en alldeles särskilt god biotop för berättare. Här finns en omvittnat stark tradition. Lidman, Salomonsson, Lindgren, Widding. Och så Enquist. Som nu, som 78-åring, har skrivit en kärleksroman. Trots att han inte kan. ”Jag duger inte till det”. Han säger så mot slutet av Liknelseboken. Bara några sidor kvar. ”Jag kan inte skriva kärleksromaner”.

En kärleksroman? Nja, inte riktigt. Nio kapitel. Nio liknelser, givetvis liknelser. Den bibliska metaforikens kraft inpräntad sedan barnsben. Liknelsen som den enda syndfria poesin. Allt på Enquists typiska prosa. Ibland på dialekt, andra gånger linjärt berättande, men här finns också närmast lyriska passager. Den som läst sin Enquist känner igen mycket. Korsräven som fraktades till Stockholm, pappans död när Per Olov bara var ett år, morbror Aron som dränkte sig, förväxlingen av några barn tidigt 40-tal som rev upp ett sår i hela bygden.

Samtidigt är detta något nytt. Själva ramen så här. Minnestalet när modern gick bort borde revideras. Förändras. Han var inte nöjd med det han sa i Församlingsgården för 20 år sedan. Men vad skulle adderas? Minnen? Vilka i så fall? Mitt i funderingarna dyker pappans skrivblock upp på posten. Pappans dikter som hans mor hade tänkt bränna – dikt var synd – men ångrat sig när lågorna slickade blocket. Dock saknas nio sidor. Nio utrivna sidor öppna för fantasier. Vad stod där? Vad var det som inte fick finnas kvar? Frågan blir hängande.

PO Enquist berättar historien om kvinnan på det kvistfria furugolvet. Den som möjligen gör Liknelseboken till en kärleksroman. Historien, som aldrig skulle berättas men som nu ändå kan skrivas eftersom det gått så lång tid, om hur den 15-årige blyge ynglingen genar över en tomt och blir förförd av en 35 år äldre kvinna en varm julidag 1949. Förförd på det kvistfria furugolvet inne i köket. Enquists sinne för detaljer. På det kvistfria golvet. Och efteråt konstaterandet att det som just hänt ”i själva verket var livets mening”.

Allt mycket ömsint skildrat. Den fumlige, tafatte 15-åringen präglad av religiösa grubblerier som knappt vet hur man ska göra som stilla lotsas in i en ny värld av en äldre kvinna söderifrån vars ensamhet är så fullständig. Det är början till en mycket fin historia. Kort, här finns inte särskilt mycket att berätta, men det som finns tas om hand med största varsamhet.

Men mest av allt finns här vemod. Över hela Liknelseboken just denna känsla. Över tidens gång, kroppens förfall, över effekterna av en religiositet som inte byggde upp, inte stärkte, inte präglades av kärlek. Och dödsångesten. Jag tolkar honom så även om han nog knappast går med på det själv. De står där på andra sidan och ropar, vännerna vid flodens strand, de som gått före. Han anklagar dem. ”De omöjliggör kärleksromanen med strålningen från sina glänsande hatiska ögon”. Och han ligger i en ambulans, kanske på väg att dö, blödande mage. Ständigt denna ”Enquistmaga”. Funderingar på vad livet blev, vad som aldrig blev av.

Liknelseboken är ett bygge av minnen, iakttagelser, från ett långt liv. En vandring mellan barndomen, nuet, mellan människorna, platserna och händelserna som präglat honom. Till viss del en fortsättning på självbiografin Ett annat liv, men samtidigt något helt annat. Den är skriven här och nu på Enquists särpräglat dokumentära vis. Inte lika omedelbar som självbiografin, inte lika självklart fångande som Lewis resa, Livläkarens besök eller för all del Musikanternas uttåg. Däremot en text helt buren av sin egen kraft, ett allvar och ett tilltal som är mörkare och därmed mer drabbande än mycket av det Enquist skrivit tidigare.