Sverige har inget förbud mot tiggeri – en del önskar så och man kan undra varför. Av skuldkänslor, av att den utsträckta handen stör ordningen, pockar på uppmärksamhet? Lena Andersson för i sin bok Allt Allvarligt talat ett intressant resonemang. Hon menar att tiggeri provocerar därför att ”den som sätter sig och sträcker ut handen ser ut att ha gett upp, också om sin egen självrespekt och jämbördighet, och människor som har gett upp och samtidigt kräver något av andra provocerar.”
Citatet är en del av ett svar hon gav i Allvarligt talat, P1:s radioprogram, där hon, PO Enquist och Horace Engdal svarat på radiolyssnares frågor. Allt Allvarligt talat är den tredje boken med svar och frågor (några nya) från hennes program. Hur nödvändig denna samlingsvolym är för dem som läst de två föregående är tveksamt.
Stort och smått blandas och det är roande att ta del av frågor som vi människor går och grunnar på. Lena Andersson slarvar inte, om hon inte kan svara på ”varför himlen är blå” frågar hon fysikern Bengt Gustafsson: ” himlen är blå därför att luftmolekylerna sprider just blått ljus.” Skall hon bena ut problemet om varför vi gör saker som inte är bra (äter för mycket, ligger på soffan) lutar hon sig mot vad Paulus skriver i Romarbrevet 7:11. Men mest är det hennes egen röst som hörs. Saklig, kunnig, associationsrik och resonerande.
Frågorna rör oftast fundamentala ting. De handlar om kärleken och döden, om att åldras eller ha hela livet framför sig, om skillnaden mellan avundsjuka och missunnsamhet, om lycka och leda eller om vardagligare ting som varför lasagneplattor blir mjuka i ugnen och pepparkakor hårda och om valet av frukost berättar något om klasstillhörighet. Var sitter själen undrar någon och Lena Andersson svarar: ”själen du frågar om finns inte, utan bor i våra tankar tills hjärtmuskeln stannar.”
Poängen med läsningen är inte att man alltid behöver hålla med – men börjar tänka själv.