Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Plutarchos | Kärlek och vänskap

Plutarchos är både äktenskapsrådgivare, samlivsterapeut, etikettexpert och – kanske allra bäst – en moralfilosof. I sin dialog om kärleken tar han ett stort språng och förändrar den antika könsdebatten, skriver Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Plutarchos

Kärlek och vänskap

Urval, inledning och översättning av Sven-Tage Teodorsson

Atlantis

Litteraturforskaren Krzysztof Bak skrev förra året i DN en sorgset ironisk artikel om skillnaden mellan svenska, polska och tyska universitetsstudenter. Litteraturförståelsen i Sverige skiljer sig från den söderöver genom att de polska och tyska studenterna ställer frågor medan de svenska helst kommer med svar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett skäl att läsa äldre litteratur är möjligheten av en ”horisontsammansmältning” mellan det egna och det främmande. Just där kan en historisk förståelse bildas även när det gäller en mycket gammal text. Frågandet öppnar möjligheterna för ett mer förfinat vetande, men de svenska studenterna kom alltså genast med svar utan ens ha först frågat.

Enligt Bak resonerar de svenska studenterna ungefär så här: Historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framställa mig. Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension. Och eftersom de där gamla författarna inte tänker så klarsynt som jag nu gör, är de helt enkelt dumma eller rent av onda.

Det låter väldigt glädjelöst. Jag vet förstås inte om detta nu stämmer med realiteterna vid svenska universitet, men det ger på negativ väg ändå en bra bild av betydelsen att läsa äldre litteratur. Den relativiserar min egen nutid – och påminner mig om att det faktiskt har funnits människor före mig och som skrivit stora texter som märkligt nog andas alldeles levande. Då väcks frågorna.

Själv blir jag lycklig som en sjuåring när jag träffas av tilltal som är så gammalt att författaren inte ens finns på bild, än mindre som en selfie. I synnerhet som dessa författare inte har en susning om den historia som skall följa dem – renässansen, moderniteten, upplysningen, den vetenskapliga utvecklingen, demokratin, industrialismen, ideologierna, de teknologiska sprången. Eller hur vi uppfattar jaget, viljan, friheten, tiden, kärleken … De har alltså tänkt och skapat efter eget huvud och oftast utan hjälpmedel från ”utvecklingen”.

Jag träffas och måste ställa frågor som en gång väckts långt bortom den egna lilla ön i tiden. Mitt relativa ovetande om deras tid kan speglas i deras absoluta ovetande om min tid – men så kan ändå en sorts horisontsammansmältning inträffa. Det väcker förhoppningar.

Plutarchos var grek och en av antikens mest framgångsrika författare, verksam under första århundradet efter Kristus när Rom härskade över världen. Han har betytt enormt mycket därefter eftersom hans Parallella liv – kändisbiografier om celebra greker och romare (på svenska förra året) – länge var obligatorium i undervisningen. ”Plutarken!”, veckade en gång pannorna på svenska läroverk. Montaigne och Shakespeare, Rousseau och Thoreau läste honom i mer mogen ålder.

Plutarchos är just nu under utgivning i tre volymer av hans Moralia varav den första anlänt: Kärlek och vänskap. Det är en bok som just infriar den där märkliga upplevelsen av att träffas av ett 2 000 år gammalt tilltal som om ingenting hade hänt. Det befordras här av Sven-Tage Teodorsson, som är grekist vid Göteborgs Universitet och som utöver översättningen också förser läsaren med precis all nödvändig handledning i förord och noter.

Översättning handlar inte om att efterbilda något gammalt eller att hårt modernisera det utan att i stället finna en uppsättning rörliga strategier däremellan. Så blir Plutarchos här klar och värdig, men i ett ordval som också sniffar sig in i våra språkliga kynnen, som så att säga presenterar honom som något alldeles annat än just en gammal grek. Jag kan inte ett grand grekiska, men översättningen känns väldigt vaken och precis … och ofta roande (”egocentricitet”, ”schvung”, ”kemiska medel”).

Det är förstås innehållet det kommer an på. Kärlek och vänskap är meditationer om äktenskapet och erotiska drivkrafter. Vidare råd till brudpar, föräldrakärlek, broderskärlek, tröstebrev till min hustru samt frågan om hur man skiljer en smickrare från en vän. Plutarchos är både äktenskapsrådgivare, samlivsterapeut, etikettexpert och – kanske allra bäst – en moralfilosof.

Jag vet inte om Plutarchos kommer att passera en genusvetenskaplig bilbesiktning 2014, men viktigt nog får läsaren en historisk uppdatering av helt aktuella frågor. Den centrala och historiskt unika texten här är Dialog om kärleken där han använder sig av den platonska dialogen (som i Faidros) men varken vidarebefordrar platonsk homoerotik eller fasthåller mannens herravälde över kvinnan. Den unge vackre Bacchon uppvaktas av en förälskad man och en äldre kvinna. Vem skall han falla för? Vem bör han falla för? I dialogen mellan motsatta åsikter kan Plutarchos precisera sin egen hållning genom att själv bli medspelare på den moraliska korsvägen.

Det väsentliga här är hur Plutarchos både är principiell och odogmatisk. Det vill säga att han ser bortom institutionaliserade sedvänjor och ser kvinnan som en person med eget begär, vilket var ett radikalt avsteg i den tidens kultur. Kärlek blir hos Plutarchos en erotisk vänskap och äktenskapet överskrider den gamla motsättningen mellan hyllad gossekärlek och vanlig fortplantande kvinnokärlek.

Grunden är alltså en allomfattande Eros, men denna ser han fullkomnad i äktenskapet mellan man och kvinna som en ömsesidig relation (charis, nåd eller hängivelse) som skiljer den från den annars idealiserade platonska gossekärleken. Eros är allhärskare.

”Eros gör en man snabbtänkt, även om han tidigare var trög i tanken. Och som vi sade nyss: han gör den fege modig, såsom när man gör mjukt trä hårt genom att sveda det i eld. Varje älskare blir flexibel, givmild och storsint, även om han förut varit snål. Hans gnidighet och girighet smälter som järn i elden; han gläder sig mer när han skänker gåvor till sin älskling än när han själv får något av andra.”

”Han” är alltså också ”hen”. För den intellektuellt och historiskt intresserade kan det också vara idé att påminna om att Plutarchos blev en nyckelperson i Michel Foucaults Sexualitetens historia, del 2. Foucault slår där fast att Plutarchos dialog innebar en betydande förändring av hela den antika erotikdebatten just genom att överskrida den gamla tvisten om den förebildliga gossekärleken versus kvinnokärleken som fortplantning.

Hos Plutarchos ser vi försöket att grundlägga en allomfattande Erotik organiserad kring den äktenskapliga relationen, men egentligen utan någon normativ moral gentemot homosexualitet. Hans Eros är en mer inkluderande än värderande allmakt.

Dualismen är förvisso kvar fast komplicerad. Det manliga perspektivet är i princip vändbart kvinnligt och därmed sätter Plutarchos sin dualism på spel. Hängivelsen är det ömsesidiga, men … som sagt äktenskapet förblir Plutarchos samhällsmodell. Hur skulle han uppfatta dagens samkönade äktenskap? Bra fråga.

”Horisontsammansmältningar” kanske nu kan uppstå med sina frågor om sexualitet och identitet, låt vara att det senare begreppet nog var en rätt oklar storhet hos den gamle greken.

Vad hände förresten med unge Bacchon? Han – ”fräsch och inoljad efter träningen” – enleverades av den rika trettioåriga änkan Ismenodora. Det blev bröllopsfest. Det känns bekant på något sätt.

ÄMNET

Plutarchos är just nu under utgivning i tre volymer av hans Moralia varav den första anlänt: Kärlek och vänskap. Mikael van Reis blir lycklig som en sjuåring när han träffas av tilltal som är så gammalt att författaren inte ens finns på bild, än mindre som en selfie.

SKRIBENTEN

Mikael van Reis är kulturskribent och medarbetare på GP kultur.