Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Planlösa fälttåg på vacker prosa

Historien har sina rötter i nordisk mytologi, i folktro och sagor. Centralgestalten liknar Oden men namnges aldrig. Johan Werkmäster är imponerad men inte särskilt berörd av Per Odenstens roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Per Odensten
Skärvan i bergets natt
Norstedts

Per Odenstens nya roman Skärvan i bergets natt har väntat osedvanligt länge på att fullbordas. På bokomslaget skriver författaren att ett fragment av berättelsen var det första han någonsin publicerade, i DN i mars 1981, några veckor innan den sensationella debuten med romanen Gheel. Uppslaget har han burit med sig genom åren och ”gav till slut efter för lusten att genomföra det”.

Historien har sina rötter i nordisk mytologi, i folktro och sagor. Centralgestalten liknar Oden men namnges aldrig. Vanligtvis kallas han ”Mannen” eller ”Han” eller ”Den Högste”. Till sitt förfogande har han en åttafotad häst och två korpar vilka varje morgon skickas ut för att speja och inhämta information om vad som sker i världen. Samt naturligtvis otaliga och otåliga män som bara väntar på att få ge sig ut och kriga och dessutom en och annan kvinna som gör sitt bästa för att stilla männens hunger och lust.
Det är sent på jorden i denna apokalyptiska berättelse. Skapelsen är skröplig och så även Den Högste. Förvirrat noterar han stormar, jordskakningar, torka, översvämningar, krig, uppror, ondska, förruttnelse, bränder, massakrer, ohejdbara flyktingströmmar. Kort sagt: världskroppens sönderfall. Vem ska han slåss mot? Mörkret? Trollkarlar och demoner? Avgrundsmakterna?

Med sina trupper ger Mannen sig ut på planlösa fälttåg som förvandlas till idiotiska irrfärder som inte leder någon vart. Manskap slaktas samtidigt som Den Högste i sin ärrade gudakropp känner allt större vanmakt när han försöker ”bekämpa det som sökte förgöra allt Han åstadkommit”.
Detta eländes elände gestaltas av Odensten på en prosa som möjligtvis är den vackraste som skrivs på svenska i dessa dagar. Varje ord är noga avvägt. Här finns inte en överflödig stavelse. Samtidigt är berättelsen så tät och på något sätt avvisande att jag som läsare inte riktigt förmår tränga in i den. Jag är djupt imponerad av romanen – men inte särskilt berörd.