Det är fascinerade hur många olika uttryck som ryms på Way out Wests scener. Från Kamasi Washingtons frustande jazz via Zara Larssons pop och fram till fredagens avslutning med den svarta, skarpa, superstringenta PJ Harvey. Musik som en enda spänd, hårt vibrerande nervtråd.
Med ett koncentrat, fokuserat, sammanbitet storband på scenen ger PJ Harvey en nogsamt regisserad föreställning om krig, konflikter, människans utsatthet.
Låtarna är nästan uteslutande från de två senaste, minst sagt ambitiösa albumen. Till skillnad från många andra rockartister lyfter PJ Harvey blicken och berättar hellre andras historier än sin egen.
Likt en rockmusikens Svetlana Aleksijevitj lånar hon sina ord till dem som är på flykt eller fast i fattigdom. Det är starkt och angelägenhet och rent musikaliskt på en helt egen nivå den här dagen.
PJ Harvey och hennes band gör allting rätt. Med en publik som inte hade huttrat efter timmar av kallt regn kunde det blivit en klassiker.