Kan någon kräva att man ska avbryta ett viktigt arbete i sandlådan, så där bara på stubinen? Det får Doris stå ut med. Likt en hjulbent cowboy med handen på något som påminner om ett hölster stormar mamma ut i den kala trädgården och meddelar att de är bortbjudna och måste åka. Som om detta inte vore nog har plastbrorsan lagt beslag på Doris cykel utan att fråga om lov. Flickans förhöjda ansiktsfärg och stela kroppsspråk skvallrar om att starka känslor ligger och pyr under ytan. Det är alltså upplagt för familjedrama och snart ska Doris inse att det enda maktmedel som återstår är att rymma.
Som så ofta hos Pija Lindenbaum handlar Doris drar om en flickas komplicerade känslor och om fantasin som en källa till verklig förändring. En inre perspektivförskjutning krävs för att de snäva ramar som omgivningen snickrat ihop enligt traditionella ritningar kan utmanas. Lindenbaum visualiserar Doris utbrytning ur flickrollens krav på anpassning genom att låta hennes hår bli flera meter långt och häpnadsväckande slagkraftigt. Med det sätter hon sig i respekt när hon tråkas av några äldre tjejer som förstärker föräldrarnas dom över hennes urvuxna sjömanskostym. Och i det virar hon in sig då hon behöver torka efter att ha trillat ner i ett dike där hon övervakats av ett par rävar som påminner om de vildögda vargarna i Gittan och gråvargarna (1999).
I Doris drar har konstnären skruvat upp färgskalan, särskilt i avsnitten där flickan vågar släppa fram sin ilska. Skärt, plommon och gult samspelar med den kraftfulla linjeföringen i en stark gestaltning av barnets turbulenta inre och våldsamma växtkraft. Den karaktäristiska underskruvade humorn är närvarande, om än mer nertonad än tidigare.
Detta är sannolikt inte det sista vi ser av Doris.
