Den här boken har Goodreads länge tyckt att jag borde läsa. Först blir jag besviken. Var är den olyckliga kärlekshistorien? Var är hen som väljer fel partner? Som när Katniss väljer Peeta framför Gale. Hur kunde hon? Eller när Bella väljer vampyren framför vargen. Var är Tris som är så fenomenalt stark i sig själv och i sin relation till Four? Var är hjältinnan?
Pierce Brown tar livet av tjejen redan på sidan femtiotvå och efter det är alla tjejer tomma brudar med ”hjärtformade ansikten”, fylliga läppar och vältrimmade magar.
Tills jag kommer på att jag har missuppfattat allting. Rött uppror är ingen relations-sci fi där man ska gråta lite när Katniss skriker ”I volunteer” och tar systerns plats i spelet eller när hon tar sig tid att begrava lilla Rue utan detta är bara ren action.
Hungerspelen möter Flugornas herre möter Blade runner möter Game of thrones och det är bara att luta sig tillbaka och njuta.
Vi är sjuhundra år framåt i tiden. I rymden. Solsystemet kontrolleras av ett par mäktiga familjer som tillför olika färger. Guld är bäst, rött är sämst.
Sextonårige Darrow är röd och helvetesdykare. Han jobbar i en gruva på mars vars uppgift är att borra upp helium-3 som gör så att planeten går att leva på. Där finns näsgropsormar som gärna lägger ägg i människornas magar. Darrow blev biten som barn och giftet gjorde hans hjärta extra starkt vilket gör honom till en perfekt försökskanin när han på kemisk väg ska förvandlas till en gyllene för att infiltrera och leda det röda upproret.
De röda är nämligen lurade. Mars är fullt beboelig och de gyllene har all makt. De röda är i själva verket slavar. Kriget kan börja.
Pierce Brown är en Potterhead som enligt författarpresentationen ”tyvärr inte har en gnutta magi i kroppen”. Men det måste han sannerligen ha eftersom han har skrivit det här feta mästerverket som naturligtvis snart blir film.
