För vem, om vad, varför då? Frågorna infinner sig snart under läsning, men får tyvärr aldrig några riktigt tillfredsställande svar. För snarare än att stimulera fantasin genom innehållet, väcker Philip Teirs (född 1980) debutroman Vinterkriget funderingar om själva avsikten med att skriva boken. Rätt ofta känns texten som beställningsverk för tv, med SVT-tittarna som borde intressera sig för det finlandssvenska som en given publik. I korthet handlar Teirs berättelse om att trots diverse tveksamheter skilja sig, bli gift eller hålla ihop. Av vilka djupare orsaker förblir ganska oklart, fast kanske är det för familjen Paul som i de flesta mänskliga kontakter. Att saker till slut bara händer.
I en stil som vore den resumé av en dramaserie, tecknar författaren huvudpersonernas karaktärsdrag och detaljerade livshistoria. Max är sociologiprofessor och Katriina mellanchef inom sjukvården. De verkar helt uppenbart ha tröttnat på varandra. Yngsta dottern Eva blir gravid med sin aggressiva föreläsare på en konstskola i London, men gifter sig till slut med den student som i hemlighet följt efter när hon åkt till Finland för att göra abort. Om Evas bröllop är menat som lycklig avrundning känns hennes öde ändå mest drabbande och hemskt.
Visst vill man tycka om människorna i Vinterkriget och förstå deras val. Evas syster och svåger verkar till exempel allmänt sympatiska, och äktenskapet flyter liksom på. Synd då att Philip Teir stör deras Sverigebåt-resa med att redovisa hur en typisk finsk maträtt ser ut. Ett av bokens budskap tycks i och för sig vara, att män i övre medelåldern/medelklassen är lika pinsamma som allt de äter eller högljutt tar avstånd ifrån. Men författarens ståndpunkter stämmer ju inte alltid överens med läsarens iakttagelser. Och när i grunden viktiga frågor förvandlas till kommentarer, dämpas trist nog intresset för den här romanen.
