Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Philip Roth: Vålnaden försvinner

Vålnaden försvinner är Philip Roths nionde och sista om Nathan Zuckerman. Med sin våldsamma självironi liknar romanen litterär stand up. Den är exotisk och ursinnigt underhållande på ett distanserat och ironiskt vis, anser Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Den amerikanske författaren Philip Roth firar i år sitt femtioårsjubileum som författare. Han har skrivit runt trettio romaner, som handlar om amerikansk samtidshistoria, manlig sexualitet, amerikanskt medelklassliv, judisk identitet och det litterära skapandets problematik. Han är populär och högaktad. Många vill räkna honom som den störste nu levande amerikanske författaren.
Vålnaden försvinner är den nionde och sista romanen om Roths jämnårige alter ego författaren Nathan Zuckerman. Den första boken om honom utkom för trettio år sedan. Den utspelar sig i slutet av femtiotalet och handlar om hur Zuckerman som fjunig debutant söker upp sin litterära idol - en cynisk och olycklig författare i övre medelåldern som dragit sig undan till ett lantligt hus för att i ro få syssla med det enda han duger till - att långsamt och petigt skriva noveller.
Men nu är det 2004 och Zuckerman har själv blivit en skröplig gubbe som dragit sig undan till en lantlig stuga några timmars resa från New York, för att få vara ifred och skriva - eftersom det är det enda han kan göra sedan kärleken tagit slut och vännerna försvunnit. Cynism, ironi och självupptagenhet är hans sköld mot världen. Han hatar kulturskribenter och litteraturvetare. Hans enda umgänge är grannarna, som är garanterat illitterata och kärleksfullt bistår honom med allt praktiskt.
"Att skriva fejkade biografier och falsk historia - det är vad jag sysslar med" har Roth förklarat, med en ironisk blygsamhet som nog i själva verket uttrycker stolthet över den egna förmågan att med hjälp av autentiska detaljer skapa förförisk trovärdighet åt sina fejkar och förfalskningar.
När Nathan Zuckerman en sen höstdag 2004 för första gången på många år återvänder till New York, i hopp om att botas från sin inkontinens, kommer han precis lagom till det presidentval där Bush med minsta möjliga marginal och till alla progressiva Manhattan-intellektuellas förfäran blir omvald. Genom tre oväntade möten i den stora staden får Zuckerman kontakt med sitt förflutna: I en sjuk och ömklig gumma igenkänner han den unga skönhet som han mötte en enda gång i sin ungdom och sedan har drömt om i femtio år, en trettioårig beundrarinna av hans litterära verk väcker hans avsomnade erotiska känslor till liv och en hänsynslöst karriärsugen skribent gör honom rasande och får honom att minnas hurdan han själv var som ung. Då kan han inte längre värja sig mot världen - han blir engagerad och förälskad och får ett oemotståndligt behov av att försöka ingripa i andras liv. Han vill hjälpa, äga och förinta. Men New York-besöket slutar i fiasko. Zuckerman orkar inte längre konkurrera med människosläktets unga alfahannar och kvinnorna kan han varken hjälpa eller förföra. Panikslagen och besegrad drar han sig tillbaka till ålderdomens coola cynism och det litterära skapandets kompensatoriska självtillfredsställelse.
Att göra så med sitt alter ego borde bädda för en tragedi. Men Vålnaden försvinnerär något helt annat. Med all sin desperata självironi liknar romanen snarast en litterär stand up: Den fiktive författaren kastar sig frejdigt över sina läsare - han tvingar på oss all sin ångest, all sin skit och alla sina synder; ända in i hans pissiga kalsonger tvingas vi vandra.
Är hans berättelse en bikt eller en bluff? Och är han själv en medmänniska eller en konstruktion - denne impotente och inkontinente äldre herre som inte vill ha några andra människor omkring sig än dem som bistår honom eller väcker hans kåthet? Och som är så uppgiven och cynisk att han inte ens kan glädjas åt sin egen berömmelse. Men som ändå på ett märkligt sätt hela tiden förespråkar en rad normer, ideal och värderingar som han vill få att framstå som de enda rätta och moraliska.
Det är konstigt att jag som läsare står ut med honom genom hela boken. Kanske beror det på att jag ibland får för mig att han är en typisk hjälte av vår tid - urtypen för en västerländsk man som sett allt och upplevt allt och nu är redo att dö, med ett coolt, ironiskt, insiktsfullt leende på läpparna - på botten av den depression vi alla delar.
När boken är slut försvinner Zuckerman, kanske för alltid, tillbaka till sin lantliga asyl. För att leva vidare i evighet, eller för att upplösas i intet. Och han lämnar efter sig två förvirrade kvinnor som han bara klätt av i fantasin och bara hånglat med i sina drömmar - den ena är trettio år och rädd för att leva, den andra är sjuttiofem och rädd för att dö.
Jag är tacksam över att jag inte kan känna igen mig i dem. För Roths och Zuckermans kvinnor är märkligt olevande. Men hur fiktiva Roths berättelser än är så är de ändå både geografiskt och historiskt förankrade. För Philip Roth är en stor amerikansk samtidsskildrare. Hans roman är exotisk och ursinnigt underhållande på ett distanserat och ironiskt vis.