Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Philip Gourevitch: Standard operating procedure

En bild kan vara så övertygande att den döljer sanningen, konstaterar Kajsa Öberg Lindsten som läst en ny bok om hur kampanjen mot terrorism resulterat i många övergrepp.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

En ung kvinna i uniform som håller en naken man i koppel. Det är en av bilderna av hur amerikanska militärpoliser förnedrar och plågar irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad.
Om bakgrunden till dessa bilder och om övergrepp som inte fotograferades berättar den amerikanske journalisten och författaren Philip Gourevitch i sin bok Standard operating procedure. Den bygger främst på de intervjuer som filmaren Errol Morris gjort med de amerikanska militärpoliser som finns med på bilderna, och som senare dömdes och straffades för de övergrepp de själva fotograferat.
Gourevitch bok är skakande. Den handlar om hur kampanjen mot terrorism förvandlas till en förvirrad orgie i kontraproduktivt sadistiskt våld, diskret påhejad av en ledning vars främsta kompetens är att beslutsamt och smidigt åsidosätta eller kringgå alla internationella konventioner och lagar om mänskliga rättigheter och human behandling av fångar.
De enda vittnena till övergreppen är offren, förövarna och Röda korsets internationella kontrollkommission - som på sedvanligt vis förbundit sig att iaktta största möjliga diskretion, och bara skickar sin rapport till den ansvariga myndigheten, alltså till Vita huset. Som naturligtvis tystar ner allt. Men fångvaktarna tar sina bilder. För att annars skulle ingen trott oss, när vi berättade säger de i intervjuerna.
Gourevitch ger en egen tolkning av bilderna och deras betydelse. Han påpekar att de var taffliga amatörfoton där torterarna iscensatte scener där de figurerade med sina offer. Så avslöjade de både sin skuld och sin amatörism. De lät sig dömas och bidrog därmed till att skydda dem som ytterst var skyldiga, anser Gourevitch.
Men hans bok utmynnar varken i sensationsmakeri eller Amerikahat. Istället leder den läsaren fram till två allmängiltiga slutsatser: Terror har aldrig varit någon effektiv metod att bekämpa terrorism. Och en bild kan ibland vara så övertygande att den döljer sanningen.