Befolkningen växte. Det behövdes nya städer och till dem lockades mer eller mindre frivilligt människor från till exempel bergsbyn Louce. En av dessa nystäder heter Krakov och dit, till vad man trodde skulle bli en kommunistisk mönsterstad, kommer en familj på fyra. Förstås blev ingenting som Centralkommittén med kamrat Husák i spetsen utlovade i 70-talets början.
Hur det var och blev berättar den tjeckiska författaren Petra Hulová i sin sjunde roman För medborgarnas bästa, ett stycke tjeckisk och europeisk samtidshistoria i satirens avslöjande form. Hennes debutbok Allt detta tillhör mig, som kom på svenska för två år sedan, var redan den, med sin märkliga berättelse om kvinnors liv i Mongoliet, en suggestiv och språkligt säker roman.
En kvinna född 1973 är berättarjag. Hon, den namnlösa, har en syster som blev oppositionell, en far som är rörmokare, en mor som är sömmerska, men jobbar i Krakovs återvinningscentral. Hon själv håller fast vid de kommunistiska idealen, förbi sammetsrevolutionen och ända in i den kapitalistiska eran då ” jämlikheten är ett minne blott och livet förvandlades till en jakt på kapital”.
Det är en flerskiktad roman. Den skriver om en barndom, en uppväxt, om en familj som politiken skär mitt itu. Den berättar om tystnad och kyla och snedsprång, om frigörelse och fasthållande. Och runt den sönderfallande familjen, staden Krakov i förfall, också den delad i två läger, precis som Tjeckoslovakien skulle bli till ett Tjeckien, ett Slovakien.
Genom hela romanen hörs berättarens förnumstiga röst om vad som är rätt och fel. Orden, formuleringarna skapar den osäkerhetskänsla som livet måste ha levts med, då under angiveriets, lögnernas och rädslornas decennier. Så kommer den nya tiden när de forna politrukerna förvandlar sig till före detta regimkritiker – allt finns med och vi har hört om det förut. Men som det här är skrivet och gestaltat drabbar det på nytt.
Petra Hulovás tillbakablick är mörk och genomskådande. Hennes misstro mot människan och politikens förmåga att vara sann är stark.
