Petra Östergren (red): F-ordet - mot en ny feminism

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Behöver vi en ny feminism? Ja, tycker Petra Östergren, redaktör för den nya boken F-ordet - mot en ny feminism. Själv är jag mer tveksam. Feminismen är långtifrån någon enhetlig rörelse och på ideologisk nivå riskerar det bli lika tomt att efterlysa en "ny feminism" som exempelvis en "ny politik" - åtminstone om inte efterlysningen konkretiseras med ett ideologiskt innehåll.

Nu ska väl till Östergrens försvar sägas att det är just vad hon försöker göra, när hon i antologin låter ett antal skribenter problematisera sånt som ibland väl slentrianmässigt påstås eller antas. Måste exempelvis våldtäkt i alla situationer vara det värsta en kvinna kan drabbas av? Bör vi se abort, också om vi försvarar rätten att genomföra den, som en handling där vi dödar eller offrar någon för att själva gå fria? Är äktenskapet uttryck för ett kroppsligt ägandeskap, får mjukismän mindre sex, är superfeminitet en feministisk motståndshandling? Etcetera.

ANNONS

Jag känner mig, om än med många invändningar, berikad av flera av antologitexterna. Det är bra med skribenter som krånglar till saker och samtidigt påminner om i hur hög grad erfarenhet, norm och tolkning samvarierar. Däremot har jag svårt att se att de skulle representera någon ny feminism. Tvärtom har väl åtminstone de senaste 15-20 åren inneburit att allt fler feministiska grupperingar öppnat sig just mot kvinnovarandets komplexitet och insikten om det enkla könsdikotoma tänkandets många fallgropar.

För mig är feminismen både ett perspektiv och en politisk hållning. Som perspektiv präglar den vad jag ser och hur jag förstår det jag ser. Och där fyller Östergrens antologi absolut sin funktion. Som tillägg till den politiska praktiken är författarna däremot för upptagna med att skapa motbilder. Visst kan vi i feminismens namn fortsätta avslöja den heterosexuella dikotomins grepp om våra tankar eller vissa feministiska gruppers blinda fläckar. Men att säga att kvinnor också kan vara starka räcker inte för att formulera en feministisk politisk strategi.

Att det inte heller räcker med att framställa män som förövare, visar prästen Lars Gårdfeldt i antologins absolut starkaste bidrag. I detta ställer han sin egen osynliggjorda erfarenhet av att ha blivit våldtagen av en man mot de feministiskt upplysta good guys som för den goda sakens skull anklagar "alla män för varje våldtäkt" . Vad dessa män än säger sig representera, och hur gott deras syfte än är, så signalerar de nämligen motsatsen: Män kan våldta, men inte våldtas. Män, till skillnad från kvinnor, är osårbara. Och även om modiga män väljer att ta ställning för "utsatta" kvinnor, så lämnar de på detta vis den patriarkala ordningen helt intakt.

ANNONS

Gårdfeldts text går inte bara rakt in i hjärtat, den fungerar också som en mycket nyttig spark i magen.

ANNONS