Peter Schneider Rebellion und Wahn. Mein 68

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Inför att fyrtioårsjubiléet närmade sig äntrade många 68-or podiet än en gång. De parisiska bokdiskarna svämmar över av hjältarnas memoarer. Och nya genrer uppstår: Maj 68 berättat för er som inte var med … Man vill ju gärna behålla problemformuleringsprivilegiet.

En som var aktiv i den västtyska rörelsen dazumal var författaren Peter Schneider. Han blev känd för en svensk publik på 1970-talet genom korta, knivskarpa berättelser. I sin nya bok Rebellion und Wahn. Mein 68 återvänder han till sin dåvarande tjänstgöring i revolutionens namn.

Revolt och vansinne talar titeln om. Alla som i efterhand berör denna tid måste naturligtvis hantera balansgången mellan dess positiva och negativa krafter, mellan uppvaknandets frihet och fanatismens blinda fläckar. Det gäller kanske allra mest för dem som den gången rörde sig på den västtyska scenen.

ANNONS

Schneider är tillräckligt gammal för att som pojke ha upplevt efterkrigstidens mix av ruiner och tillväxt, allt under förbundskansler Adenauers paroll "Inga experiment!". Och sedan kunde han som så många andra ställa den avgörande frågan till sina föräldrar: vad gjorde ni under de tolv åren? Det var den explosiva generationskonflikten som gjorde den västtyska revolten till Europas mest våldsamma - i Östtyskland var ju hela frågan bekvämt bortdefinierad: socialismens ankomst innebar automatiskt en uppgörelse med nazitiden.

Visserligen byggde man fler barrikader i Paris våren 1968. Och de Gaulle såg sig till slut tvingad att kalla ut militären. Men det var de västtyska händelserna som skar djupast in i samhällskroppen, vilket visade sig fullt ut under den röda terrorismen och rättsstatens militanta svar under nästa decennium. Och 1967 hade en polis skjutit ihjäl Benno Ohnesorg under en övervägande fredlig västberlinsk demonstration. Det var också tyska filmare och författare som sedan mest övertygande behandlade revoltåren i deras hela komplexitet. Dit hörde även Peter Schneider med böcker som Lenz samt Och redan är du en författningsfiende. Och han skrev manus till några av de bästa filmerna, som Kniven i huvudet.

I den nya minnesboken ger Schneider en fyllig karakteristik av den socialt väl avgränsade västberlinska studentrörelse han tillhörde. Rudi Dutschke, som han kände väl, framstår här som en ledare med ärliga men mycket romantiska föreställningar om upprorets permanenta nödvändighet - till mångas ilska var han dessutom småborgerligt gift. Samtidigt framhåller Schneider att kamraterna aldrig behövde ta några riktiga konsekvenser av sina vidlyftiga idéer. Som han sammanfattar saken: den intellektuellt utformade distinktionen mellan militant motstånd mot en idé och våld mot enskilda människor var ett korthus som skulle rasat samman så fort det hade blivit allvar - vilket det blev under nästa decennium.

ANNONS

Ur ett sådant perspektiv framstår i Schneiders minne åren i slutet av 1960-talet, trots alla sammandrabbningar, som en relativt idyllisk tid. Än så länge fanns det en spärr mot det extrema våldet. Man pratade mycket och hade vaga planer på attentat, men de förverkligades sällan. Dutschke och en kumpan skulle spränga en radiomast i Saarbrücken i luften, men körde fel och lade ner projektet. Samtidigt kunde vapen fraktas runt lite hur som helst, säkerhetskontrollerna var ännu ringa. Någon förvarade en bomb i månader under sin säng, glömde mer eller mindre bort den.

Det låter kanske kul. Men det var ändå allvar. Och embryot till RAF fanns där, i föraktet för demokratin och det vardagliga livet, i övertygelsen om att man var utkorad till att skåda de absoluta sanningarna. En varuhusbrand i Bryssel med trehundra omkomna fick en grupp att skriva ett flygblad: nu får de konsumerande borgarna känna på hur det är i Vietnam. Ett mordförsök på shahen av Persien förhindrades i sista stund. Men var det enbart av taktiska skäl?

Bakgrunden till sådana mönster och mekanismer kunde Peter Schneider ha diskuterat betydligt grundligare, med alla sina erfarenheter i bagaget. Säkert krävdes det i många situationer, som han säger i bokens sista mening, civilkurage att säga stopp: "Ni går för långt, ni har blivit galna." Men den centrala frågan förblir: varför blev de galna?

ANNONS

ANNONS