Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Peter Hoeg | Effekten av Susan

Peter Hoeg | Effekten av Susan

Civilisationskritiken blir mest rutin men Peter Hoegs nya roman Effekten av Susan är subversivt underhållande och tämligen suveränt berättad, anser Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Peter Hoeg

Effekten av Susan

Översättning: Ninni Holmqvist

Norstedts

Vetenskapsmannen, den rationelle, förnuftige, framställs ofta som en betänklig figur, om hen nu inte rentav poserar som helt tokig; det är en livskraftig tradition stereotyper. Doktor Jekyll bland sina giftblandningar, den osynlige mannen hos H. G. Wells, skalliga galningar i amerikanska femtiotalsfilmer, ägghuvuden, intellektuella som inte kan hålla tassarna borta från guds sköna verk (med dess naturliga hierarkier), allesammans varnande exempel på vad som kan hända om man tänker för mycket. På den mer blygsamma kanten den träaktige ingenjör Planertz i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, folkhemmets förebud.

Alltså antingen livsfarlig eller dödstråkig, sexuellt pervers eller totalt oförmögen i det erotiska. Traditionen blev uppdaterad och placerad på en hög akademiskt pinne i och med postmodernismen, den som påstod upplysning vara det optimala förtrycksinstrumentet, och varför ska underklassen besväras av kunskaper? Inget nytt alls under den solen. Upplysningen sågs ju redan från början som ytterst besvärande för det finare själslivet, och Henrik Schück framhöll i sin klassiska litteraturhistoria Voltaires iskalla sinnelag.

Och så den tråkiga ingenjörskonsten, och folkhemmet, välfärden. Det var sjangtilare förr, tyckte både Ferlin och Ekelöf, värnande om hjärtats våndor inför all denna exempellösa skövling av gamla utedass och all renovering av slum. Fast båda poeterna tillhör mina favoriter, skrattar jag alltid åt deras romantiskt nervösa tics inför samtidens förvandlingar. De är i detta sammanhang ju bara varsin ingenjör Planertz vrängda ut och in, den romantiska avigan på den snusförnuftiga rätan.

Susan, den framgångsrika fysikern och jagberättaren i Peter Hoegs roman Effekten av Susan, är en rått förnuftig människa, fast rolig, sexuellt aningen vidlyftig, och mycket rationell. Till viss skillnad mot sin man Laban, kompositör och konsertpianist och något poetiskt belastad. De har två barn, tvillingar. När dottern Thit först konfronteras med religion avfärdar hon raskt hela denna paketlösning, medan sonen Harald i stället via toalettstolen döper hemlösa kattungar i den heliga andens namn, möjligtvis också i experimentellt syfte. Modern Susan tycks anse båda dessa reaktioner i sin någorlunda ordning. Det är en familj av egocentriker, en i upplösning – skilsmässan hägrar tungt vid horisonten – men mot yttre fiender håller de ihop.

Romanen är full av yttre fiender. Ett av vapnen mot dessa är den effekt Susan har på andra männis-kor, att när hon koncentrerar sig på dem, blir de uppriktiga och ärliga. Hur det går till är dunkelt; Susan tror inte på psykologi. ”Allt är biokemi på ett substrat av kvantelektriska effekter”, fastställer hon prompt. Slumpmässiga fullträffar i spekulationer om framtiden etiketteras som ”verifierade intuitioner”. Och det är i kampen om framtiden hela familjen råkar ut för den ena äventyrligheten efter den andra. I en intrig som inte alltid är så lätt att få grepp om.

Men tar man själva huvudlinjen handlar det om en Framtidskommission, grundad av Susans mentor; en grupp människor och discipliner som tillsammans finner att deras spekulationer om framtiden slår in, en effekt som ingår i begreppet ”medvetandeinterferens”, om jag tolkat mina anteckningar under läsningen rätt. Siare om framtiden blir vanligtvis antingen snorkigt avfärdade, eller föremål för olika politiska och ekonomiska krafters allra djupaste intressen, så ock här.

Vilket resulterar i att folk i kommissionen avlider en efter en, flinkt och brutalt, blodigt och utan förbarmade. Hoeg är svärtat och muntert uppfinningsrik då det gäller raffinerade dödssätt. När Susan och familjen försöker få rätsida på intrigens alla sneda perspektiv och kulisser, utsätts också de för systematisk förföljelse. Detta resulterar i en serie spännande och groteska episoder.

På budskapets ytliga nivå är romanen förvisso en civilisationskritik. Som sådan – och hur motiverat budskapet än kan sägas vara – blir den dock mest rutin; det demokratiska samhällets möjliga sammanbrott på grund av människans oförmåga att rätt handskas med sin uppfinningsrikedom har blivit litterär och filmisk standarvara. De intressantaste versionerna gjordes för övrigt av SF-författare på den tiden genren ännu ansågs tillhöra enbart den litterära rännstenen. Ett ytterligare buskap kan skönjas: då Susan och Laban samarbetar sker det genom en balans mellan förnuft och känsla. Sympatiskt, men knappast sensationellt. Så jag läser Effekten av Susan mest som en regelrätt äventyrsroman av äldre men vital typ.

Och som en mycket rolig bok. Hoeg segar inte ut på transportsträckor för att få mer stoppning bland sidorna, hans språk är tvärtom koncentrerat, genomarbetat till den grad att det tvärtom verkar mycket direkt, rakt på sak, med Susans ständigt sarkastiska tonfall som grund, plus dess nyanser och fraseringar, allt förträffligt återgivet av översättaren Ninni Holmqvist. Och Susan är en fascinerande gestalt i sig, mer en saklig lilla My än en störig Pippi Långstrump, om än oberäknelig. Det är kul att hon sålunda saboterar de gamla stereotyperna om tänkande och rationella människors tråkighet. Jag är inte helt säker på att jag skulle vilja drabbas av henne i verkligheten, men vem önskar egentligen på allvar möta någon av sina litterära favoritgestalter? Det riskerar bli lika fatalt som att plötsligt få allt sitt önsketänkande hundraprocentigt infriat.

God och lätt subversiv underhållning alltså, och ett tämligen suveränt berättande. En skröna berättad kring lägerelden medan höstvinden blåser.

   

Ämnet
Den danske författaren Peter Høeg är tillbaka med Effekten av Susan. En road Carl Erland Andersson läser boken som en regelrätt äventyrsroman.

Skribenten
Carl Erland Andersson är krönikör och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Krönikerade senast om självständigt organiserad folkbildning.