Peter Esaiasson: Eliten tillåts styra

ANNONS
|

Folkomröstning eller inte? För den principiella demokraten är svaret givet: Tiotusentals göteborgare har i handling gjort klart att de vill rösta om trängselskatten. Enligt en trovärdig opinionsundersökning tycker majoriteten av befolkningen likadant. I en demokrati har politikerna makten till låns. Att vägra medborgarna rätten att själva bestämma sin framtid är därmed ett uttryck för arrogans.

GP:s huvudledare den 14 maj illustrerar omröstningsmotståndarnas svårighet att hantera demokratiargumentet: ”Förvisso skall politiker lyssna på väljarna. Men politiker måste också kunna stå fast vid demokratiska beslut, gjorda överenskommelser och ingångna avtal.” Tar man GP på orden skall folkviljan gälla men bara när det passar politikerna. Det stämmer dåligt med den demokratiska grundtanken att folket skall styra sig självt. Demokrati betyder folkstyre, inte folkstyre ibland!

ANNONS

Förespråkarnas övertag bygger dock på antagandet att den representativa demokratin verkligen är ett system för folkstyre. Detta antagande är mer osäkert än vi vanligen tror. Det finns goda skäl att betrakta representativ demokrati som ett eget styrelseskick som är besläktat med demokratin men som också har elitistiska inslag. Därmed framstår debatten i nytt ljus. Ingen kan påstå att politikerna som säger nej till folkomröstning är goda demokrater. Däremot kan de vara goda representativa demokrater. Ett nej kan exempelvis motiveras med att man tar ansvar för medborgarnas långsiktiga intresse.

I sammanhanget är det två saker som gör den representativa demokratin elitistisk. För det första att medborgarna faktiskt överlämnar makten att bestämma i gemensamma angelägenheter till ett fåtal utvalda (i det här fallet 81 fullmäktigerepresentanter). Medborgarna har rätt att försöka påverka besluten, men det är representanterna som bestämmer. Föreställningen att ett representativt system kan vara demokratiskt avfärdades av Rousseau redan när den först dök upp på 1700-talet: ”Väljarna röstar sig själva till slavar på valdagen”. Formuleringen är förstås överdriven men innehåller ett korn av sanning.

Det andra elitistiska inslaget är själva metoden att utse representanter genom val. Val är i sig en elitistisk selektionsmekanism. För att bli vald till ett förtroendeuppdrag måste man skilja ut sig positivt från gruppen i stort genom att ha attraktiva egenskaper. Krasst uttryckt: vissa personer kommer aldrig att bli valda till representanter. Selektion genom val är alltså en teknik för att säkerställa att bara lämpliga personer får rätten att bestämma i gemensamma angelägenheter.

ANNONS

Märk väl att det finns alternativa sätt att utse representanter. Det mest folkliga – jämlika – är att utse representanter genom lottning. Ett lottningsförfarande ger alla individer, oavsett egenskaper, samma chans att få bestämma. Mycket riktigt var lottning den huvudsakliga selektionsmekanismen i den atenska demokratin.

Representanternas uppgift mellan valen är att fatta beslut som ligger i medborgarnas intresse. Man har ingen skyldighet att anpassa sig efter rådande opinioner. Kravet är enbart att kunna förklara varför besluten ligger i medborgarnas intresse.

I en internationell jämförelse tillhör den svenska representativa demokratin de mer elitiska systemen. Vår konstitution innehåller inget av de mer kraftfulla sätten att ge folket direkt inflytande över besluten: folkomröstningarna är rådgivande, folkinitiativen prövas av fullmäktige, och det saknas möjligheter att återkalla mandat före nästa valtillfälle. Vad gäller den lokala demokratin har lagstiftningen gått mot ett direktare folkligt inflytande, men fortfarande är det representanterna som har det sista ordet.

Elitismen inom den representativa demokratin är egentligen väl bekant, men det är sällan som den uttalas tydligt. Politikerna tänker så om sitt uppdrag men säger det bara indirekt. Ord som ”populism” och ”vindflöjlar” är omskrivningar för att man förbehåller sig rätten att själva bestämma. (GP har alltså rätt, i en representativ demokrati är det politikerna som bestämmer när folket skall få som de vill.)

ANNONS

Vad mera är, de flesta medborgare gillar systemet. För att pröva sig själv kan man svara på två frågor: Tycker du att alla människor är lika mycket värda? Och tror du att alla medborgare är lika lämpade att fatta beslut i gemensamma angelägenheter? Om man, som jag gör, svarar ja respektive nej är man representativ demokrat och inget annat. Vi vet också från opinionsundersökningar att majoriteten av medborgare sympatiserar med tanken att beslutsfattandet mellan valen huvudsakligen skall skötas av politikerna snarare än av engagerade medborgare.

Samtidigt vet vi att förhållandevis få medborgare har en konsekvent uppfattning. Ett återkommande forskningsresultat är att de flesta medborgare vill att politikerna skall anamma majoritetens åsikt i kontroversiella frågor snarare än att följa sin personliga (eller partiets) linje. Och i konkreta konflikter, som den kring trängselskatten, tycks många medborgare ändra sig och frånkänna politikerna rätten att bestämma för deras räkning. Det finns en spänning i relationen väljare-politiker. Medborgarna är inte helt beredda att acceptera det representativa systemets elitistiska logik.

Konflikt kan vara ett tillfälle till utveckling. Kanske kan diskussionen kring trängselskatten bidra till att fler får en realistisk och genomtänkt uppfattning om den representativa demokratins karaktär. För politikerna gäller det att tala klartext om att man tycker sig veta bättre än medborgarna i den här frågan. Och för medborgarna gäller det att erkänna systemets karaktär (eller att ändra på det). Knappast någon tjänar på att upprätthålla illusionen att den representativa demokratin är lika med det rena folkstyret.

ANNONS

Det var inte demokratin som infördes i och med riksdagsvalet 1921. Det var den representativa demokratin.

ÄMNET

Det finns goda skäl att betrakta representativ demokrati som ett eget styrelseskick som är besläktat med demokratin men som också har elitistiska inslag, skriver statsvetaren Peter Esaiasson.

SKRIBENTEN

Peter Esaiasson är professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet.

ANNONS