Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Cornell | Öppningar – Idéer & Notiser

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter Cornell | Öppningar – Idéer & Notiser

Peter Cornells Öppningar släpper in stötar av syrerus. Det här är – kort sagt – en underbar bok, skriver Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

essä

essä

Peter Cornell

Öppningar – Idéer & Notiser

Gidlunds

Man skall inte lura sig av Peter Cornells underrubrik till den nya boken Öppningar. Boken sägs bestå av ”Idéer & Notiser” men rymmer i själva verket en rikt blommande spaljé av korta men ofta essäistiska texter om det mesta mellan konst och politik. Ett stycke förgrenar sig i ett annat, ofta med oväntade passager.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Peter Cornell har publicerat texterna under många år på Expressens kultursida. Särarten är denna – Cornell förmår som få att sammanjämka en lodande tanke med lätt form. Lätt betyder här inte lättsinne utan stilens kalibrerade pregnans. Det handlar alltså inte om impressionism utan förmågan att både se nära och med distans. Dubbel blick. Den enskilda iakttagelsen blir till en del av en växande karaktäristik. Till Cornells fint syresatta förmågor hör att både kunna vara energisk och avkopplad, nyfiken och precis.

Idéer och notiser? Snarare då nedslag med vidgade perspektiv. Blicken blir viktigare än subjektiviteten – det handlar mer om insikt än åsikt. Bildningen är därför inte där för att demonstreras. Den silas snarare fram vid sidan av det mer väsentliga – det där formulerade som omsluter den skrivandes nästan hemliga lycka.

Så vad handlar denna textspaljé om? I synnerhet om bildkonst, men grenarna växer ut i det stora hela. Peter Cornell skriver om Matisse och Cézanne, Beuys och Warhol, Babar och Tintin, böcker och film, arkitektur och vernissager, situationismens upptäcktsfärder, den högst märklige polyhistorn Aby Warburg, romanförfattaren Musil som gillade boxning ... Ibland blir jag särskilt förundrad – är scenen i Giorgiones gåtfulla målning Stormen verkligen nattlig? Check.

Cornell fortsätter med klarspråk om den antisemitiske Luther. Surrealismens kladdiga fascination för brott glider över i Knutbysektens reellt existerande surrealism. Några sidor senare hamnar vi i katastrofen i Fukushima ... Rysk roulett på japanska.

Om den norske massmördaren på Utøya gör Cornell den tänkvärda iakttagelsen att hans ogärningar kanske inte alls förklaras av våldsideologin utan tvärtom, att en grundläggande sadism i stället motiverade sig med vit maktdyrkan. Där finns en vägande giltighet. Sedan kretsar Cornell kring 1900-talets lägervärldar fram till 2000-talets Guantánamo, men han återkommer alltid till konsten, Turner och Monet. Spännvidden är alltså maximal.

Öppningar formar sig på detta vis till en sorts patiens, en kortkonst vars växlande spelordningar visar läsaren efter hand mot vad som i själva verket är en kultursidas essentiella uppdrag; tala väl om konsten och bekämpa dumheten. Det här är – kort sagt – en underbar bok.