Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna Mannheimer och Peter Apelgren pratar om döden.

Peter Apelgrens skämt till sitt dödsögonblick

Den ena tror på ett liv efter detta, den andra är övertygad om motsatsen. I det spänningsfältet utspelar sig Anna Mannheimers och Peter Apelgrens nya föreställning Döden - andra sidan är ni klara.

Just när repetitionerna skulle dra igång på allvar, de hade lovat sig själva att för en gångs skull vara i god tid, knackade döden på. Anna Mannheimers pappa Sören Mannheimer dog i augusti efter lång tids sjukdom.

Familjen samlades, begravningsbyrå kontaktades, sorgen fick ta den plats den behövde. Veckorna gick och förseningen var ett faktum.

-Man kan säga att döden har sabbat lite för Döden. Just nu är det så panikartat försenat att skulle man bryta benet skulle det inte bara vara dumt, säger Anna Mannheimer.

De har gjort provföreställningar, men tvingats kasta in gammalt material, det nya var helt enkelt inte klart. Hon börjar rabbla allt som ska hinnas med i slutspurten.

- Vi måste komma på vad vi ska ha på oss och hur vi ska stå, vi har ju ingen regissör heller vilket känns jättedumt just nu. Framförallt ska vi repetera text. Vi har ju inget riktigt manus, det är sjok av prator som ska sitta.

Peter Apelgren är tvärtom inte det minsta nervös. Han gillar ändå inte när det blir för finslipat och det inte finns utrymme för det oväntade.

- Vi har tre sidor manus med stolpar, det är allt vi har. Jag är likadan när jag målar. Om du säger att den ska vara klar på fredag så är den det, även om den är halvfärdig.

Såhär har det alltid varit, både med tidsnöden och med deras helt olika sätt att närma sig en premiär. De har tidigare gjort föreställningarna Gift och Kids och vittnar om att de fortsätter göra om, lägga till och dra ifrån, under hela spelperioden.

Döden blir avslutningen på trilogin och de spinner igång på den grundläggande skillnaden i synen på vad som egentligen väntar efteråt.

- Vi har väldigt olika uppfattning om "andra sidan". Peter tror på någon form av liv efter detta och jag vet att det inte är någonting, säger Anna Mannheimer och får omedelbart mothugg.

- Att säga att det inte finns någonting är mer förmätet än att säga att det finns någonting, säger han.

- Den här konflikten har föreställningen som en liten röd tråd, utöver det tramsar vi om allt från kycklingtuppar till handväskor och Roger Moore. Det är ju en humorföreställning, avslutar hon efter en stunds gnabbande.

På Drakens scen står en ensam svart Chesterfieldsoffa som de köpt på Blocket. Det blir den enda rekvisitan. Bakom dem kommer det att projiceras både text och bilder, men resten är Anna Mannheimers och Peter Apelgrens ståupp-samspel.

De ser först lite förvånade ut vid frågan varför föreställningen har 15-årsgräns. Det visste de inte om. Men det handlar i alla fall inte om att döden inte skulle vara ett barntillåtet ämne. Istället tror de att det handlar om att de är ganska snuskiga emellanåt.

- Vi fick ett vykort från en som sett provföreställningen och som var väldigt upprörd över att det var så mycket stjärt och för lite död och förruttnelse, säger Anna Mannheimer och skakar lite roat på huvudet åt protesten.

- Det är ju en rolig föreställning som är folkligt burlesk. Det är vår genre, säger Peter Apelgren.

Vad händer härnäst då, efter Döden?
- Nu har vi jobbat med just det här i kanske tio år. Vi har tänjt lite på standup-formen och blivit rätt bra på det. Kanske ska vi göra något helt annat härnäst, något vi inte provat på tidigare, säger Peter Apelgren. 

I TV-klippet ovan berättar Anna Mannheimer och Peter Apelgren om hur de själva skulle vilja dö. Peter Apelgren har redan planerat ett skämt.