Först: Per Wirtén har skrivit en alldeles utomordentlig biografi över Herbert Tingsten. Välavvägd, försiktigt prövande, uppriktigt nyfiken. Vilket inte är alldeles självklart. Tingstens plats i det svenska 1900-talet kanske inte förändras av denna bok, däremot hjälper Per Wirtén till att göra bilden av en tongivande intellektuell mer mångfacetterad. Och, viktigare än så, här finns ett ärende som handlar om nutiden.
Det är lätt att förledas till nostalgi när man läser Herbert Tingsten. Hans självbiografi Mitt liv (fyra! band som gavs ut i början av 60-talet) är en resa genom ett Sverige mycket långt ifrån dagens. Det är ett patriarkalt samhälle där några få intellektuella, i huvudsak centrerade runt de stora tidningsredaktionerna i Stockholm, sätter agendan, definierar positionerna i dåtidens stora frågor, pucklar på varandra verbalt (ibland också fysiskt), dricker sprit och har ett ständigt pågående samtal. Alltid män. Det är en tid med stark global polarisering, där konturerna till kalla kriget snabbt börjar skönjas efter krigsslutet och där Sverige steg för steg och under stor politisk debatt bygger upp sin välfärds- modell. Mitt i diskussionen stod Herbert Tingsten. Först som professor i statsvetenskap, därefter som mångårig chefredaktör på DN.
Tingsten var inte nyansernas mästare. Hans tes mycket enkel: skriv till hundra procent även om du bara är övertygad till femtioen. Motståndare skulle mosas, Tingsten skulle alltid ha rätt, personangrepp närmast legio. Hans texter ledde till debatt, det var svårt att gå förbi honom oavsett vad man tyckte.
Naturligtvis väcker Tingsten fortfarande en del känslor, inte minst hos dem som önskar sig tillbaka till en tid när en liten intellektuell elit hade tolkningsföreträdet. Så är det som bekant inte längre. I dag är det offentliga samtalet pluralistiskt på ett helt annat sätt. Vem som helst med uppkoppling kan nå en möjlig miljonpublik. Den politiska debatten alltför sällan av ideologisk art.
Per Wirtén är författare och frilansskribent med ett förflutet på Arena. Bland mycket annat pekar Wirtén på Tingsten som kulturradikal, det är en väsentlig iakttagelse. En kulturradikalism där maktkritik, där ifrågasättande av och befriande från traditionella strukturer och maktsfärer, där det kritiska förhållningssättet oavsett pris utgjorde själva essensen. Och detta i en tid när kulturradikalerna hade tolkningsföreträde.
Här blir Wirtén dyster. När han blickar ut över ett Europa som präglas av en allt starkare fascistisk rörelse och där ojämlikheten ökar och det råder en borgerlig hegemoni, var finns då kulturradikalerna med inflytande? ”Är Herbert Tingstens sista dagar nu?”, undrar Wirtén ödesmättat och spanar efter motkrafter.
Och man kan för en stund fundera över vad en Tingsten exempelvis hade sagt om Carl Bildt och Lundin Petroleum. Om Sveriges tystnad inför de politiska förändringarna i Ungern. Om det klassamhälle som håller på att växa fram igen. Om segregationen. Om den svenska migrationspolitiken. Om kungahuset. Wirtén citerar: ”Koncentrationen av makt, rikedom och prestige hos ett fåtal är en kränkning av ett flertal”. Hade Tingsten blivit anställd som ledarskribent på någon borgerlig ledarsida i dag? Knappast.
Men bakom all briljans, alla hårda angrepp, alla strider dolde sig något helt annat. Det skymtar i dagböckerna och i hans senare författarskap, det blir tydligt här. Osäkerheten, den accelererande rädslan för döden, känslorna inför den egna kroppen. Tingsten blir mer och mer sårbar, hans plats från centrum förskjuts ut i periferin samtidigt som hans syn blir allt sämre.
Tittar man på Herbert Tingsten i dag finns det i huvudsak ett karaktärsdrag som är uppfordrande: hans kompromisslöshet som intellektuell. Tingsten var en briljant statsvetare och hård chefredaktör under många år. Han tog ställning och var oupphörligt beredd att ta konsekvenserna av sina ställningstaganden, han backade aldrig från sin övertygelse av taktiska skäl. Eftersom Tingsten förfogade över landets tyngsta ledarsida blev han fruktad av sina motståndare.
Trots att Tingsten bedrev hårda enfrågekampanjer under sin chefredaktörstid (kritiken mot monarkin, antikommunismen, Natomedlemskap, svenskt atomvapen till exempel) blev han aldrig någon renodlad aktivist med ideologiska förtecken. Tvärtom värderade han frågorna separat, slutsatserna var långt ifrån givna. Till sist var det också detta som tvingade honom att sluta på DN, hans oväntade publicistiska ställningstaganden i några avgörande frågor blev för mycket för ägarfamiljen.
Tingsten, med ett förflutet som socialdemokrat, vägrade rekommendera DN:s läsare att rösta på Folkpartiet i kommunalvalen -58 eftersom han tyckte att partiet hamnat grundligt fel i pensionsfrågan. Styrelsen meddelade genom dess ordförande Tor Bonnier att Tingsten då borde avgå. I ett brev till Tor Bonnier sammanfattade Tingsten problemet: ”Att med liberal avses sådana åsikter som hyses av folkpartiet och styrelsemajoriteten finner jag orimligt och en sådan linje innebär tydligen att chefredaktören blir ganska osjälvständig”. Tingsten konstaterar därefter att kärnan i all liberalism är hävdandet av den medborgerliga friheten och ”ovillkorligt avståndstagande från totalitära regimer och tendenser”. Vilket då ska förstås som att varje sak Folkpartiet gjorde inte med nödvändighet skulle innebära hurrarop från DN:s ledarsida.
Tingsten var rasande, hans publicistiska frihet var kränkt, han vägrade inrätta sig under den partipolitiska piska som ven från ägarfamiljen. Hans publicistiska inställning till partipolitik sammanfattas klokt av Wirtén: ”Parti-politiskt engagemang har ett pris; det begränsar kritiskt tänkande och bäddar in intellektet i falsk säkerhet.”
Det är svårt att säga emot.
Per Wirténs biografi över den svenske statsvetaren, publicisten och författaren Herbert Tingsten (1896-1973). Tingsten var chefredaktör för Dagens Nyheter under åren 1946-1959.
.
Gabriel Byström är kulturchef. Skrev senast om dokumentären om Carl Bildt.
