Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Per Wästberg | Ute i livet. En memoar (1980–1994)

Per Wästberg går från framgång till framgång i den nya delen av sina memoarer. Imponerande men lite trist, konstaterar Lisbeth Larsson som gärna läst lite mer om hans tankar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Självbiografi

Självbiografi

Per Wästberg | Ute i livet. En memoar (1980–1994)

Wahlström & Widstrand

Sanningen har blivit ett växande problem för memoar- och självbiografiförfattare. Många känner sig numera, som Per Wästberg, när han inleder den fjärde delen av sina memoarer, Ute i livet, manade att påpeka att det är hans sanning. Självklart är det så, men frågan om hur mycket som är utsuddat ur en livsberättelse, vad som är tillrättalagt och vad som kanske är ren lögn infinner sig alltid. De andras berättelser finns där också.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En självbiografi är alltid ett tal i egen sak. Det är väldigt tydligt när man läser denna del av Per Wästbergs memoarer. Den behandlar tiden mellan 1980 och 1994. Den period då hans hjärtesak, ett fritt och jämlikt Afrika, stod i centrum för världens ögon och länge såg ut att få en renodlat positiv utveckling. Per Wästbergs del i denna process är viktig och intressant att följa, även om jag gärna hade läst lite mer om hans tankar om den och mindre om alla dessa möten mellan honom och andra för denna utveckling betydande personer.

Det är en i långa stycken triumfatorisk berättelse. Per Wästberg går från framgång till framgång, från fest till fest, från kärlek till kärlek. Ibland känns det som att läsa ett överdetaljerat cv. Imponerande, men lite trist. Jag hade gärna velat läsa mera om det som måste ha funnits mellan raderna i de långa krönike­artade redogörelserna för alla dessa möten med alla dessa framstående människor, alla dessa fantastiska resor han gjort och alla dessa bejublade föredrag han hållit. Också mera om alla dessa underbara hus han bott i och de stora kärlekar han erfarit.

När det gäller familjelivet får man nöja sig med snabba glimtar av underbara kvinnor och underbara känslor från underbara hus och underbara resor. Det är som att vara en frustrerad voyeur. Men kanske är det så underligt funtat att sådana ting berättar man bättre om i fiktionens frirum än i de faktiska redogörelsernas form. Jag tillhör den generation som blev vuxen då Wästbergs roman Luftburen var en kultbok och hans kärlekstrilogi om Jan och Jenny – förutom Luftburen, Vattenslottet och Jordmånen – utlöste animerade diskussioner på var och varannan fest. I dem fick man både passion och estetik med en hetta som visar vad Wästberg är mäktig som författare.

I Ute i livet är det bara två passager som lever upp till dessa skildringar. Den ena handlar om en resa till Guyana som Wästberg gjorde i början av 80-talet. Den andra är ett porträtt av Zimbabwes diktator Robert Mugabe. I dem finns en undran och en osäkerhet som skruvar upp texten och skiljer ut dem från den övriga. Här inser man att inte ens Per Wästbergs liv enbart har varit en dans på rosor och att det trots allt inte alltid är lätt att veta när man befinner sig på den rätta sidan med rätt människor.

Efter att ha låtit Expressens Björn Nilsson beskriva honom som ”en man vars klädsamma medelålders melankoli inte tagit loven av hans pojkaktiga nyfikenhet” befinner sig Per Wästberg plötsligt i Guyana på en expedition som mer liknar ett självmordsförsök än ett pojkaktigt äventyr. För en gångs skull tycks han göra en resa utan mål och avsikt, utan att vara känd på förhand och välkomnad. I denna skakande parentes är han plötsligt den utsatte, ensamme och övergivne. Han har ånyo drabbats av den stora kärleken och det är lätt att tolka denna resa som en flykt från det liv som i övrigt ter sig så underbart självgående.

Kapitlet om Mugabe handlar snarare om problemet att ha tagit fel. I Afrikafrågan har Per Wästberg, alltsedan han började kritisera apartheid och grundade svenska Amnesty på 1960-talet, alltid varit på de godas sida. Han har umgåtts och blivit vän med de främsta fredskämparna och aktivt bidragit till avkolonialiseringen i södra Afrika. När Ute i livet börjar har de första demokratiska valen i före detta Rhodesia ägt rum och Robert Mugabe har installerats som det självständiga Zimbabwes president. Han hade i hög grad västvärldens stöd. Till hans många vänner hörde Per Wästberg och Olof Palme. I dag har Mugabe så gott som inga vänner i västvärlden och han har förlorat sitt stöd i hemlandet, men sitter ändå kvar som president med terrorns hjälp.

När gick det fel? Per Wästberg vrider sina händer och funderar på vad i livet som kunde förvandla denne trevlige, fredssökande man till en fruktad diktator och massmördare. Hans frus död är en av de hypoteser Wästberg utvecklar. Att Mugabe kanske bara är en härsklysten bedragare som visste att tala rätt med männen från väst för att komma åt makten verkar inte ingå i Per Wästbergs föreställningsvärld.

En mening från hans dotter Johanna Ekströms skakande självbiografi, som jag just läst, ekar plötsligt in i hans berättelse: ”Vi hade aldrig fel.” Det måste vara svårt att leva med, när man ibland ändå har fel, och måste få ha det. I Per Wästbergs berättelse blir det olösligt. När kapitlet är slut ter sig Mugabe fortfarande som en gåta för Wästberg. Men den verkliga gåtan är nog ändå Per Wästberg själv.