Per Petterson: Ut och stjäla hästar

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När nu den norska författaren Per Petterson introduceras för en svensk läsekrets, sker det med en lika lågmäld som drabbande berättelse. Romanen Ut och stjäla hästar inleds med att den åldrande huvudpersonen och berättaren Trond har köpt ett fallfärdigt hus på landet. Här planerar han att tillsammans med sin hund Lyra leva sina sista år. Hans hustru har gått bort i en bilolycka, och sina två döttrar har han ingen kontakt med.

Men det är långt ifrån någon känslomässigt avstängd Kjell Askildsen-karaktär vi har att göra med. För i hans ensamhet arbetar minnet av sommaren 1948 i honom. Femton år gammal tillbringade han några varma månader tillsammans med sin far på en fäbod nära gränsen till Sverige, inte långt från där han nu bosatt sig. Och det är relationen mellan tonårssonen och fadern som utgör kärnan i denna mångfacetterade roman.

ANNONS

Då, 1948, gav sig Trond tillsammans med den jämnårige Jon iväg för att "stjäla" grannens hästar, det vill säga att på femtonåringars vis leva ut fantasier om cowboys som bryter mot lagen väster om Pecos, men titeln har också - liksom flera av romanens händelser, dubbel betydelse. Fadern tillhörde under kriget motståndsrörelsen, något Trond får reda på av faderns vän Franz, som hjälper till med att fälla timmer på fäbodens tomt. Uttrycket "Ut och stjäla hästar" visar sig vara kodord använda under ockupationen, då fadern smugglade dokument och filmer över gränsen.

De tre olika tidsplanen: berättelsen om den tyska ockupationen, minnet av sommaren 1948, liksom livet med Lyra och mötet med Jons yngre broder Lars på nutidsplanet, flätas in i varandra och driver handlingen framåt. Det är oupphörligen fängslande läsning, för Petterson skildrar inte bara de inblandade personerna med värme och kärlek, utan låter också mycket förbli osagt. Det liv som Trond levt efter den ödesdigra sommaren fram till nu skymtar förbi som ett stråk av förlust och oförmåga; och det svek som fadern utsätter honom för i romanens slutskede skildras på en och samma gång som en gåta och som resultat av kriget. Några veckor efter det att fadern skickat hem sonen till Oslo, får familjen ett brev där han tackar för den tid de haft tillsammans men säger att han inte ämnar komma tillbaka. Och inte blir det mindre smärtsamt av att berättaren tycks omedveten om sitt eget svek mot döttrarna. En roman om arv alltså, och om att bära fadern med sig genom livet.

ANNONS

Men framförallt är Ut och stjäla hästar en roman genomsyrad av arbete. Och inte som något skilt från övriga livet: "Det är inte mycket arbete i moderna filmer, det är bara idéer", säger berättaren efter att ha beskrivit hur han slipar motorsågen inför fällningen av en björk. Det motsatta skulle kunna sägas om Per Pettersons prosa. Här finns inte många lösa idéer. Och de tankar som väcks hos läsaren kommer ur berättarens lika omsorgsfulla som mödosamma minnesarbete. Och genom att så samvetsgrant skildra just arbetets detaljer lyckas Petterson teckna komplexa porträtt av såväl femtonåriga pojkar som gamla män på den norska landsbygden.

ANNONS