Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Per Johansson | Kricket

Huvudpersonen i Per Johanssons nya roman är osympatisk och vulgär men också mycket rolig. En av de mest spännande personer jag mött i litteraturen på länge, skriver Elin Grelsson Almestad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Per Johansson

Kricket

Norstedts

Det är svårt att tänka sig något mer på ytan välordnat än en kvinnlig akademiker i medel-åldern, med man och barn, boende i Kungälv. Ändå är historiedoktoranden Kerstin en av de mest våldsamma, nyckfulla och spännande personer som jag mött i litteraturen på länge.

Per Johansson, som i både debuten Göteborg i päls och uppföljaren Cancersurfaren , låg relativt nära sig själv och sin tillvaro tar här ett stort kliv ut. Inte bara Kerstin utan även objektet för hennes avhandling – Karl den tolfte – ryms i romanen och löper som parallella berättelser intill varandra, snor in sig i varandra tills varken Kerstin eller läsaren vet var den ena börjar och den andra tar vid. Det är en makalös språkteknisk uppvisning som Johansson bjuder på. Genom små, knappt märkbara, medel zoomar berättaren ut för att i nästa stund ligga så nära Kerstins innersta att det är plågsamt. I nästa stund är vi hos maken Claes för att plötsligt vara med Karl den tolftes soldater. Per Johansson styr berättelsen med järnhand.

Det fragmentariska språket, med korta stycken, känns igen från tidigare romaner men här får det en ny bäring. Det lyfter och skapar balans mellan textens alla skiftningar med perspektivförändringar, närbilder och panoramavyer. Karl den tolftes flykt från det förlorade slaget i Poltava beskrivs med samma närhet och människokännedom som Kerstins vardagshandlande på storköpet utanför Kungälv.

Att skriva om onanerande soldater och en kung som plötsligt förlorar sig i nostalgiska tonårsminnen – att överhuvudtaget kunna närma sig en historisk gestalt på det sättet – kräver en modig författare som förmår skilja mellan vördnad och ömsinthet. Många skulle misslyckas med tilltaget, men Per Johansson lyfter både historieberättandet och romanen i sin helhet till nya nivåer med sin Karl den tolfte-gestaltning.

Kerstins psykiska sammanbrott är också det ovanligt väl skildrat. Det finns många klyschor att ta till när en kvinnas själsliga lidande ska beskrivas men Johansson befinner sig långt ifrån dem alla. I stället får Kerstin vara psykotisk och deprimerad på egna villkor med en mängd skiftande sidor. Hon är ofta osympatisk, drastisk, vulgär och inte sällan, mitt i allt, mycket rolig. Under ytan av den respektabla kvinnan i en sömnig småstad bubblar det av infall och ocensurerade tankar.

Det finns någonting mycket välgörande i att läsa om en medelålders kvinna som inte bara beter sig illa, utan heller inte tar ansvar för sina handlingar. Som kanske inte ens förstår sina handlingar och vad hon utsätter anhöriga och medmänniskor för, allt eftersom hon tappar sig själv. En huvudperson som dessutom är så charmig och kvick att jag ler i läsningen. Johanssons absoluta gehör för språk, toner och tankegångar skapar den ömheten.

Sönderfallets slutpunkt, när perspektivet plötsligt och samtidigt naturligt skiftar till den vuxne sonen är en prosalyrisk tvärvändning som är lika initialt förvirrande som mästerligt genomförd. Här framträder ett viktigt och ofta glömt perspektiv: barnets. Vilka minnen bär en människa av en mor förlorad i sig själv?

Jag kan stundtals sakna Johanssons tidigare socialrealistiska betraktelser från arbetaryrken. Samtidigt är det just i Kerstins medelklassmässiga respektabilitet som sammanbrottet blir en så skarp kontrast.

Allting är ordnat och rasar samman.

Steget mellan avhandlingsarbete och att bygga hus av glasspinnar på psykiatrins slutna avdelning är lika obehagligt kort som det mellan en kungs stolta segervisshet och nederlagsflykt.