Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Per Arne Tjäder | Gare d’Austerlitz. En bok om Patrick Modiano

I väntan på att förlag och bibliotek ska hinna ikapp efterfrågan på nobelpristagaren Patrick Modianos romaner ger Per Arne Tjäder med Gare d’Austerlitz en välmatad och inspirerande introduktion. Lis Hellström Sveningson har läst boken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Per Arne Tjäder

Gare d’Austerlitz. En bok om Patrick Modiano

Daidalos

Den kunde inte ha kommit lägligare. En bok om Patrick Modiano, lyder undertiteln på Per Arne Tjäders nya bok. Det är ingen biografi, Tjäder tar visserligen rygg på författaren, men följer honom genom den litteratur han skriver och sätter in hans värld i de sammanhang den kommunicerar med.

Gare d’Austerlitz är en nätt och läcker volym, omslaget är en bit Pariskarta med stationen i centrum. Området är ett symboliskt, svart slukhål i Modianos historia, en plats för försvinnanden av både verklig och fiktiv art. Bilden kan också kopplas till rådet att läsa Modianos böcker med en lätthanterlig karta bredvid.

Själv rör sig Tjäder smidigt och hemtamt, såväl på Paris gator som i författarskapet. Han bekänner sig till ”modianauterna”, de som följer den initierade sajten Le reseau de Modiano. För den skull är han ingen nörd. Tvärtom öppnar han författarskapet för läsaren. Gare d’Austerlitz guidar kunnigt genom romanerna och de dunkla förvecklingar och korrespondenser som är Modianos kännetecken. Här finns i god akademisk anda belägg och referenser, litteraturvetaren Tjäders radar är vid, men allt är skrivet på ett välflytande språk. När han blir entusiastisk, som över Modianos namnkavalkad, är det allra bäst. Tjäders erfarenhet som dramaturg ger sig också tillkänna, både i läsningen av verken och genom referenserna till teaterlitteraturen.

Trots den väldisponerade framställningen händer det att jag går vilse i de ingående referaten av böckerna som behandlas. Så är romanerna också fulla av identitetsbyten och förskjutningar, både i tid och mellan fiktiva och verkliga personer och händelser. Tjäder reder ut blandformerna, som blir extra intressanta ställda mot dagens diskussion om hur man får använda verkliga personer i skönlitteraturen. Det brukar sägas att Modiano skriver samma bok om och om igen, men här får vi följa hur variationerna skapas, hur han vänder och vrider på teman, platser och personer.

Han är ingen flanör, det är inte så det berömda vandrandet genom Paris ska ses, menar Tjäder. I stället är staden ett museum, som författaren har inrett åt sig och läsarna. Ett rum där det förflutna och nuet kan samspela. Så skapar Paris stämningen i böckerna.

De första tre romanerna behandlas utförligt, som det avstamp de är för det fortsatta författarskapet. Därefter skriver Tjäder mer tematiskt än kronologiskt. Han greppar till exempel samhällssituationer som omger verken, för in fotografins betydelse apropå Modianos upptagenhet av minnet och det glömda, och han gör genusreflektioner utifrån familjen och de få kvinnliga huvudpersonerna i romanerna.

Om jag ibland tappar sugen i de djupgående referaten kompenseras det av Tjäders kommenterande resonemang. Jag blir inspirerad. Varför inte läsa Patrick Modianos romaner, inte bara med Pariskarta, utan även Gare d’Austerlitz lätt tillgänglig? Jag börjar med Lilla smycket (2012), som jag hann norpa åt mig på biblioteket.