Per Andersson: Medan Svensson åt plankstek

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Varför riskerar unga människor höga böter, fängelsestraff och till och med liv och lem genom att smyga in på bangårdar runt om i landet och måla stora silverglänsande bokstäver på tågvagnar? Och varför klottras det så förbannat på bussar och spårvagnar, husväggar och gångtunnlar? Det går ju inte ens att se vad det ska föreställa ... Visst är det fint ibland, när de har ansträngt sig lite och låter bli att måla på privat egendom, men det vet man ju att om man man tillåter någon att spraya på lagliga väggar så får de bara blodad tand och fortsätter klottra ner hela stan ...

ANNONS

Ungefär så brukar det låta när graffitin diskuteras. Politiska företrädare, liksom en mer eller mindre upprörd allmänhet - har svårt att komma förbi frågan om den privata egendomsrätten och andra rent juridiska frågor. Vad graffiti är och varför den fortsätter sprida sig som en löpeld bland ungdomar, liksom hur det kommer sig att den i Sverige överlevt perioder av både nolltolerans och liberalisering är för de flesta höljt i dunkel.

För att råda bot på det har journalisten Per Andersson skrivit en mycket gedigen reportagebok om graffitins svenska historia. Eller snarare: om dess framväxt och utveckling i Stockholm under 80-talet och fram till våra dagar. Medan Svensson åt plankstek är i sammanhanget något så ovanligt som en fördomsfri och initierad skildring av mytologier, vokabulär, stilar och tekniker skriven för andra än graffitimålarna själva. En efterlängtad länk mellan graffitins slutna värld och en intresserad allmänhet. Och som sådan kommer den antagligen i lång tid framöver bli anklagad både för att idealisera och demonisera graffitimålarna, beroende på vem man frågar.

I början av 80-talet utkom en av graffitimytologins viktigaste urkunder: filmen Style wars, av författaren Henry Challafant och regissören Tony Silver. Tillsammans med böckerna Subway art och Spraycan art - liksom filmerna Wild style och Beat Street bidrog filmen till att graffitin spreds över hela världen. I Style wars återfinner Per Andersson också en av de allra bästa definitionerna på vad graffiti är: i inledningen till filmen ser man ett tunnelbanetåg komma ut ur mörkret till tonerna av Wagner; när musiken stegras avslöjar en lykta plötsligt tågets fullklottrade sidor. En av många scener som lockat svenska ungdomar att ge sig ut med tuschpennor och billackeringsfärger för att sätta sin prägel på stadsmiljön. Det handlar om opera. Om dramer som inte bara har med verktygen att göra. Vilket blir tydligt i de intervjuer som Andersson genomför med olika generationer graffitimålare. Varför man målar är svårt att svara på; men berättelserna om legendariska målare från förr och om egna bedrifter (som ofta bär vandringshistoriens prägel) är lika viktiga som stilar, färger och motiv.

ANNONS

Andersson förhåller sig nyfiket öppen till subkulturen han tränger djupt in i, och utgångspunkten är hela tiden att målandet bär på betydelse. Vilken betydelse kommer han som tur är aldrig fram till - men den glädje han visar när han i slutkapitlet får syn på några oansenliga tags på Folkungagatan, ditskrivna av tre legendariska graffitimålare - bär på en del av gåtans lösning. Och för den som undrar vad det hela är frågan om rekommenderas boken starkt.

ANNONS