Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

PC Jersild | Ypsilon

PC Jersild blandar hänsynslöst fakta och fiktion i sin nya roman där han träffar huvudpersonerna från sina böcker. Oavbrutet underhållande, anser Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

PC Jersild | Ypsilon

Albert Bonniers förlag

Ypsilon hette huvudpersonen i PC Jersilds 80-talsroman En levande själ. Den var utformad som en fiktiv självbiografi och det minst sagt speciella var att berättaren, Ypsilon, var en hjärna som låg och skvalpade i ett akvarium.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ypsilon heter också PC Jersilds nya bok. Även den är utformad som en självbiografi. Men denna gång är det författaren själv som för ordet. Och han tar oss med på en lustiger dans genom sitt författarskap ända tills dess att vi åter är framme vid Ypsilon, hjärnan som fortfarande ligger där och skvalpar, och som i denna omgång visar sig vara själva författarhjärnan. Dessförinnan har den emellertid i sin mer trivialt lekamliga skepnad som författaren PC Jersild hunnit träffa och ta livet av en rad av författarskapets mest älskade gamla huvudpersoner.

En del av hans figurer, som Reine Larsson från Barnens ö, söker upp honom, närmare bestämt för att diskutera en krönika som jaget Jersild skrivit om Foucault. Lennart Siljeberg, den oförglömligt nitiske byråkraten i Grisjakten, lurpassar på och fångar upp honom efter en uppläsning, trots att Jersild gör sitt bästa för att smita undan. De flesta letar han själv upp genom att läsa register och googla. Flera av dem är som Siljeberg pensionerade. En del har, som Evy Beck, den charmiga veterinärassistenten i Djurdoktorn, blivit senildementa, eller, som den vackra Agneta Sjödin-Åhslund från En gammal kärlek, drabbats av någon smärtsam och dödlig sjukdom.

Mest upprörande är nog att Jersild låter Reine Larsson, den förmodligen mest älskansvärde av alla hans romanfigurer, avlida i insulinkoma under en resa i Ungern. Reine har fått diabetes sedan Barnens ö och otålig som han alltid varit köper han insulin svart i stället för att vänta på sin tur i den långa patientkön. Med detta befriar Jersild honom inte bara från livet, sin vimsiga mamma och en förnuftig flickvän utan också från ett, enligt Jersild, hopplöst avhandlingsarbete i filosofi. Reines ämnesval, Är reduktionismen en dekonstruktion?, skulle annars kunnat vara Jersilds eget, så som vi känner honom som debattör. Det skulle också kunnat vara titeln på denna egenartade självbiografi, där Jersild går i diskussion med sina romanfigurer än en gång för att slutligen, i andra delen, dömas till total reduktion av dem.

Ypsilon är i långa stycken en informativ redogörelse för de olika dödliga sjukdomar som kommer att drabba oss och den svenska sjukvårdens notoriska oförmåga att ta hand om såväl fysiskt som psykiskt lidande. Debattören Jersild finns där hela tiden och romanprosan ger honom ett obetvingligt flyt. Det handlar om hans favoritämnen; religionskritiken, välfärdshaveriet, kapitalismen och så vidare. Det ämne som går som en starkt röd tråd genom Ypsilon är emellertid just det som Reines avhandling skulle ha handlat om: reduktionen och dekonstruktionen av människan.

Frånsett Reine som dör av eget slarv utsätts Jersilds romanfigurer i slutskedena av sina liv för ett lidande så svårt att de bönar och ber honom om dödshjälp. Men han vägrar, eller ja, som Rolf Nylander från 70-talsromanen Vi ses i Song My säger: flyr från frågan. Nylander, som är den av Jersilds romanfigurer, som tycker sämst om honom, beskriver honom som en notorisk smitare. Och Jersild håller delvis med honom. För varje plågsam och förnedrande död tar han också ett steg närmare handlingen. Men när han slutligen utför den förlorar han sin egen mänsklighet.

Det är en oavbrutet underhållande och tankeväckande bok Jersild skrivit; smart, underfundig och engagerande. Sprudlande skulle man kunna säga, om inte PC Jersild vore så angelägen om att framställa sig själv som en trist, håglös och fullständigt ointressant person. Hans gamla romangestalter är alltså heller inte nöjda med honom. När han söker upp dem för att förnya kontakten med dem är de genomgående lite avigt inställda. Till slut blir det en riktig clash mellan dem och de dömer honom till ett smärtsamt borttynande i ALS.

Jersild blandar hänsynslöst fakta och fiktion och lägger ständigt ut korten på nytt. Det är svårt att göra bokens sinnrika konstruktion rättvisa. Man skulle kunna säga att det är en typ av autofiktion, men inte på det sedvanliga sättet där författaren fiktionaliserar sig själv i faktiska termer, utan snarare på så sätt att han gör de fiktiva personerna till hard facts. Ett tag fick han mig nästan att tro att Lennart Siljeberg och de andra hade existerat i verkligheten och var de förlagor som han använt till sina romanfigurer. Men så småningom står det klart att det snarare är tvärtom. De fiktiva figurerna har blivit så verkliga att de utgör en sann, kanske den sannaste delen av författaren. Fakta är att han är sin fiktion.