Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

PC Jersild roar och oroar

Obehaget växer i PC Jersilds roman Tivoli, där Gröna Lund ersätts av ett äldreboende med guldkant. Monika Tunbäck-Hanson känner igen Jersilds litterära humör.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

ROMAN
PC JERSILD
Tivoli
Albert Bonniers förlag

Efter en allvarlig olycka då en berg-och dal-banevagn flög ut i Saltsjön är Gröna Lund på Djurgården i Stockholm nära att gå i konkurs. Besökssiffrorna sjunker katastrofalt. Ett utländskt riskkapitalbolag går in. Satsar stort på byggandet av ett enormt Pariserhjul som de sedan låter Gröna Lund leasa. Ny olycka, nytt konkurshot, men då träder ett bolag, kallat Konsortiet in med kinesiskt kapital i ryggen. Eftersom kineser, likt japaner, i motsats till svenskar, vördar gamla människor tänker Konsortiet satsa på äldreboende. Kineserna döper projektet till BlissGardens, Lycksalighetens Trädgårdar. Utomstående kommer att kalla det De saligas Ängder eller Kalkbrottet. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Denna berättelse om nöjesparken Gröna Lunds tragiska öde inleder PC Jersild nya roman Tivoli. När detta roande kapitel sätter punkt öppnar Jersild grindarna till ett ”gated community,” som känns verklighetsmöjlig i den nära framtid, som är Tivolis. 
Det ligger ett långt författarliv mellan till exempel romanen Barnens ö (1976) om den elvaårige Reine, som så sorgesamt dog i Jersilds förra roman Ypsilon och denna bok, om en handfull personer som passerat pensionsåldern, några med råge. I Tivoli finns teman som följt Jersild genom åren från bok till bok och som på olika vis handlat om tro och vetande, om människovärde, om samhällsutvecklingen på gott och ont, om, kort sagt, hur vi lever våra liv. Denna gång leks de stora frågorna in i Tivolis kusligt bekanta värld.
Här möter vi åter som i Djurdoktorn etikfrågor, då om förhållandet mellan djur och människor, denna gång om relationen mellan människor och robotar. Här finns också som i Babels hus lätt förklädda frågor om den avhumaniserade sjukvården. Inte så att Jersild nu, lite sent i livet, summerar de frågor han anser viktiga. Nej, han vrider och vänder på nytt. Är allvarlig, bedrägligt lekfull, ironisk, ja, den samhällets gisslare och granskare han ofta varit.

BlissGardens byggdes för den välbeställda medelklass som efter pensionen vill föra ett aktivt liv. Alla vill förstås förbli friska så länge som möjligt. När hälsan tryter, erbjuds en hundraårsgaranti med ”full medicinsk service” på Konsortiets sjukhus. Allt finns på plats inom BlissGardens domäner: restauranger, badanläggning, promenadstråk och mängder med aktiviteter, som skall hindra de boende från att bara bli sittande framför tv:n (”den sentida pensionärslivets stora fara”). Konsortiet satsar stenhårt på folkbildande aktiviteter (bokcirklar, historisk klubb, djuppsykologi med kurs i autentiskt liv och så vidare) och jagar ständigt nya inkomstkällor. De planerar också att öppna en avdelning för ”dekonstruktiv kirurgi” där felbehandlade skönhetsingrepp kan korrigeras. Även nittioåringar är ju fixerade vid sitt yttre. 

En handfull personer för egen talan i olika kapitel. Där är chefsläkaren, fastighetsskötaren Bosse, damerna i bokcirkeln och fler än så, men först och främst bröderna Tobias och Mikael som köpte sig en våning i Annexet nedanför ABBA-museet. I innehållsrika och lite rörande avsnitt skildras med Mikaels ord hur deras vardag gestaltar sig fram tills dess döden slår till. Mikael berättar bland mycket annat om hur Tobias blir fatalt förälskad och om hur den spekulationsglade Tobias vill investera i avlatsbrev (kyrkan behöver pengar och Jersild ironiserar) och i födelsedagspresent ger sin lillebror en stund med en prostituerad. Så blandar Jersild allvar med lek, troligheter med otroligheter och det är underhållande.

Plats tar också ensamma Asta, som när maken dog bara hade råd med en fönsterlös enrummare. Nåja, istället för fönster finns där ett så kallat flexfönster och på det kan man önska sig vilken utsikt som helst, till exempel utsikten från det gamla sommarhuset eller en sjöutsikt, där Djurgårdsfärjan närmar sig. Och så får vi tal del av den arma kuratorns bekymmer. Hur skall hon tala om för anhöriga att deras avlidne släkting somnat in i armarna på en uppblåsbar docka i kvinnoskepnad och i sitt testamente begär att hans ”väninna” skall följa med i kistan? BlissGardens tillhör den nära framtid då robotarna är en självklar del av vardagen. Den ensamme kan få sällskap av en välklädd människolik robot eller kanske av en robothund. Får någon hjärtstillestånd: roboten rycker ut. Jersilds uppfinningsrikedom bjuder på mer.

Livet tycks alltså vara riktigt behagligt i detta miniatyrsamhälle. Ändå, i allt det som är berättarglädje och skruvat finns förstås kritiken där: mot robotvärldens avhumanisering, mot tron på att pengar kan bota det mesta från ensamhet, livsleda till dödsångest. Riskkapitalisterna har bara ett mål i sikte: mer pengar och det tjänar de också på ”de osynligas” bekostnad. De osynliga, det vill säga de papperslösa, de svartarbetande, som kommer om natten och städar, utnyttjas och far illa i BlissGardens, precis som de gör utanför – hos oss. 
Hur roande Tivoli än är så växer alltså obehaget – detta jersildska åldersgetto är alldeles för likt vårt eget samhälle och det är förstås PC Jersild mening.