Det finns något ödesmättat i att stå framför slutet på en saga som varat i flera år, en berättelse med karaktärer som man tänker på som högst levande personer.
Jag säger ”man”; serien om bröderna Viggo och Alrik i Mariefred riktar sig till mellanstadiebarn men fungerar lika bra för medelåldern. När första boken kom 2014 var min son jämngammal med Viggo, och vi började läsa tillsammans. Varje ny bok blev en gemensam högtidsstund och medan Viggo stannade i tioårsåldern körde verkligheten på i sitt hisnande tempo. I dag är sonen tonåring och längre än sin mamma – men vill ändå ha upplösningen på äventyret.
LÄS MER:"Vi ville få kidsen att läsa"
Draugen tar vid där Maran slutade och vi kastas rakt in i kapitel 316. Det är mycket som författarna och illustratören gjort rätt med den här bokserien och hur delarna länkas samman hör dit. Tio böcker betyder tio äventyr som alla har någon form av upplösning, men som också lämnar oss hängande på klippan i väntan på nästa bok. Och även om monster av olika slag kommer och går så leder allt till den stora frågan, eller snarare frågorna: Hur ska det gå för det magiska biblioteket? För Mariefred? För hela världen? Och framförallt: Hur ska det gå för Viggo och Alrik?
För det är ju där allting landar till slut. När vi hållit andan inför magiska formler, onda svarthäxor och läskiga gastar, när vi skrattat åt galna impar och fåntratten Träslöjds-Thomas, när vi sträckläst alldeles för länge – allt det där handlar egentligen om en berättelse om två bröder. Bröderna Delling, med drag av Lejonhjärta, som gör precis allt för varandra men också bråkar som vilka syskon som helst.
LÄS MER: Mycket är dubbelt i nya fantasyserien Pax
Viggo och Alrik kommer till Mariefred som fosterbarn när deras alkoholiserade mamma inte klarar av att ta hand om dem. Jag har läst mycket litteratur om barns utsatthet när föräldrar dricker, om medberoende och vad alkoholen gör med familjer och det är få som lyckas lika träffsäkert med barnets perspektiv som Paxserien.
Storebror Alrik som håller allt inom sig, som vägrar tala med sin mamma, som försöker skydda sig och sin bror från ännu en besvikelse. Viggo med känslorna utanpå som så gärna vill tro på att allt blir bra just den här gången – orden träffar rakt i magen och hjärtat.
Författarna låter en blick förmedla en känsla, ger tystnaden utrymme att skrika och vet precis hur man beskriver ilskan och sorgen hos en tolvåring. De är inte rädda för mörkret, för de allra svåraste känslorna, men låter aldrig läsaren tappa hoppet.
Humorn är en viktig ingrediens i Paxböckerna och har säkert bidragit till populariteten. Formen med lättlästa sidor och Henrik Jonssons serieteckningsinspirerade illustrationer ska inte heller underskattas. Det hade varit roligt att få veta hur många tidigare bokstrejkande mellanstadieelever som slukat hela serien; jag tror att antalet är betydande och att Pax gjort avsevärt mer än att underhålla.
Det är svårt att säga så mycket om Draugen utan att spojla, men vi får ett värdigt och modigt slut som uppmuntrar till att tänka vidare på våra hjältar.
B.J.F.A.V.V. som Viggo skulle ha sagt. Bra jobbat för att vara vuxna.
