Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Paul Frigyes | Jan Guillou utifrån

Mediakritiken är avsevärt mer skarpsynt än litteraturkritiken, skriver Björn Gunnarsson om Paul Frigyes Guillou-bok som nu kommer på nytt förlag.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Paul Frigyes

Jan Guillou utifrån

Lindelöws

När Paul Frigyes nesligt indragna bok om Jan Guillou nu utkommer med ny titel på nytt förlag har den försetts med extra säkerhetsnät. Nyskrivet förord som redogör för felaktigheten i första versionen – petitesser svåra att begripa i detalj. Dessutom utförlig källredovisning.

Uppståndelsen kring Frigyes debacle illustrerar intressant nog hans tes. Att Jan Guillou är larger than life. Även meningslösa petitesser kring hans skoltid kan bli en pseudohändelse i media. Frigyes använder många epitet om sitt föremål, att säga att Guillou är en ”urkraft” hör till de milda. Att kalla Guillou för en ”gudabenådad” berättare visar att Frigyes inte ska ägna sig åt litteraturkritik. Så är han heller inte själv någon stor stilist. Guillouboken är en illa disponerad blandning av överdriven beundran och småsint felfinnande.

Frigyes grundfråga är kultursociologisk snarare än personhistorisk. Mediakritiken är avsevärt mer skarpsynt än litteraturkritiken. Medierna är en blandning av upplysning och underhållning, de förmedlar ”moderna myter” för att ge läsaren en ”moralisk position i verkligheten”. I den funktionen passar Guillou som handsken. Upplysning och symboliskt underhållningsvåld.

Bakgrunden till Guillous livslånga revanschism kommer fram i familjehistorien. Men det viktiga är att den svartvita rättrådigheten, rätt och fel som absoluta kategorier, fyller en funktion i en tid när kunskapsrelativism och moralskepticism präglar både vardagsliv och akademiskt tänkande. Guillou står alltid på den goda, segrande sidan, öppen för läsaren att identifiera sig med. Han klarnar ”den allt sämre sikten i den postmoderna verklighetens moraliska landskap.” Och i hans journalistik och romaner skildras alltid ”förtryckarnas sadism och segerns befrielse”. Ambivalens har ingen hemortsrätt, befriarnas sadism står inte på dagordningen.