Paul Celans brev är ett dramatiskt rop på hjälp

För femtio år sedan försvann poeten Paul Celan från sin lägenhet i Paris. Efter en dryg vecka hittades kroppen. Mikael van Reis läser de nyutgivna breven till kvinnorna, filosoferna – och ropet på hjälp.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Natten den 20 april 1970 – nu för femtio år sedan – försvann Paul Celan från sin lägenhet på 6, Avenue Émile Zola i Paris.

Några dagar tidigare hade han ställt in ett teaterbesök med sin tonårsson Eric – Becketts "I väntan på Godot". När hans tidigare hustru Gisèle tog sig in i lägenheten fann hon vigselringen samt Pauls armbandsur på nattduksbordet. Det var talande tecken. Han hade berättat det för henne. Dags för avfärd.

LÄS MER:Recension: "Ensamtal" – Ann Jäderlund

Klockan var en konfirmationspresent från 1933, av märket Doxa. Vigselringen lämnades ensam. Allt i Celans poesi handlar om cirklar av tid i alla dimensioner – förfluten tid, akut nutid, kommande tid. Snart varje dikt daterades. Urtid, i tiden, ur tiden. Celan hade denna natt dränkt sig i Seine vid Pont Mirabeau. Kroppen hittades efter drygt en vecka.

ANNONS

I dag betraktas Paul Celan som den mest betydande poeten på det tyska språket efter 1945. Det var då han skrev ”Dödsfuga” – den kusliga dikten om Förintelsen. Han var – född 1920 – inte en tysk poet utan en poet på det tyska språket och uppvuxen i en tyskjudisk familj i den rumänska staden Czernowitz. Av en ren tillfällighet överlevde han Förintelsen i landet.

Dikterna rör sig runt kanten av Förintelsens avgrund men handlar lika mycket om livet.

Celan lämnade Rumänien efter kriget och hamnade i Paris 1948 där han levde sitt fortsatta liv och skrev elva diktsamlingar (en tillbakadragen, två postuma) fram till den fatala natten den 20 april. Genom sin dikt förändrar han i grunden den moderna poesins villkor – med helt nya skrivarter, språkliga energier, geometrier, kristalliseringar av simmande ljus och handlöst mörker. Poesi som bön och som trolös kritik.

LÄS MER:Recension: "Atlas över en invecklad värld" – Adrienne Rich

Dikterna rör sig runt kanten av Förintelsens avgrund men handlar lika mycket om livet som en helhet av kärlek och längtan där det specifika uttrycket ges en ojämförlig uppmärksamhet. Konsten finns i detaljen.

Paul Celan var en stor och mycket ihärdig brevskrivare och åtskilliga brevvolymer har utgivits av Suhrkamps förlag under 2000-talet, men den stora överblicken ges nu av ”etwas ganz und gar Persöhnliches” som samlar Celans brev från 1934 till 1970. En tolvhundrasidig volym inför Paul Celans hundraåriga födelsedag i november.

ANNONS

Han skickar brev som duvor.

691 brev. 242 adressater. Hälften av breven är tidigare outgivna. Det är som en biografisk symfoni som utgivaren Barbara Wiedemann spelar upp på skickligaste vis. Hur många spår dras inte här upp? Vänner och författarkollegor, kärlekar och förlagskontakter. Han skickar brev som duvor.

LÄS MER:Recension: "Dödsfuga" – Sheng Keyi

Jag väljer övergivenhetens spår där han kastas mellan ensamhet och sökande efter andras bekräftelse. Frågan om kärlek och erkännande sydde samman dikt och liv. ”Dikter är existens”.

Här finns breven till kvinnorna – de är många, i passionspelens och manipulationernas labyrinter. Breven till hustrun Gisèle Lestrange och till Ingeborg Bachmann. Ofta parallella spår som mellan Gisela Dischner och Ilana Shmueli, men hustrun Gisèle förblir ett centrum av ”amour” – fast som nog även döljer ett annat. Modern som mördades av nazisterna 1942 är den frånvarande sol som fortsätter att avge värme från Celans första till sista bok.

Det tar tid för honom att debutera på riktigt – vid trettiotvå, men efter sin tredje bok "Sprachgitter" 1959 förlänas han Tysklands främsta litterära utmärkelse – Büchnerpriset. Men samtidigt som solen lyser som starkast på honom drabbas han av mörker genom förtal för plagiarism – det så kallade Goll-affären.

Det skall få förödande konsekvenser eftersom det utlöser ett existentiellt trauma. Celans tunnväggighet växlar över från extrem känslighet till vrede med följande paranoia där han söker stöd hos kollegor i alla väderstreck, men där han av stolthet vägrar besvara Claire Golls förtalskampanjer i pressen (han skulle ha imiterat hennes döde make Yvan Golls poesi – vilket bevisligen var osant).

ANNONS

Den utsatthet Paul Celan upplevde som tjugoettåring i Rumäniens dödsregim växer nu fram som ett upprepat trauma med både självmordsförsök med kniv och våld mot Gisèle. Det blir flera klinikvistelser, men det är också där – i asylen – som han skriver med den starkaste friheten.

LÄS MER:Recension: "K" – Katarina Frostenson

Jag slås av hur den ensamme Celan som kommer till Paris söker upp både den tyska och franska litteraturen med väldig energi. Vilken revy av författare han växlar brev med! Här finns brev till Günter Grass och Max Frisch, vidare Ernst Jünger, Nelly Sachs och filosofer som Sartre, Heidegger och Adorno, litteraturvetare som Starobinski och Hans Mayer, franska författare som René Char och Henri Michaux.

Jag stannar inför brevet till litteraturforskaren Jean Starobinski som också var psykiater. Det blir ett dramatiskt rop på hjälp i maj 1965. Sedan brevet den 29 januari 1970 till skolkamraten från Rumänien – Gustav Chomed: ”i denna vår tid har jag i mina dikter införlivat det yttersta hos den mänskliga erfarenheten”. Sant – det är därför vi läser honom, nu femtio år senare.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS