Vad är det vi söker när vi tjuvkikar i andras brev? Kanske tror vi att där ska avslöjas hemligheter, att vi möter brevskrivaren med garden sänkt? Det tror jag definitivt är drivkraften, åtminstone för att läsa berömda författares brev. Vi hoppas väl också att breven på något sätt ska spegla skärningspunkten mellan fiktion och verklighet – se där en evigt aktuell litterär debatt!
I samlingen Här och nu, brev 2008-2011, har Paul Auster och J M Coetzee, två distingerade herrar ur den anglosaxiska litterära klassen, gett ut sin brev- och faxväxling till allmänheten.
MEN DEN SOM söker hemligheter blir besviken. Här är garden på-fallande hög. Gubbarna är sirliga som mandariner, när de bedyrar varandra sin vänskap, hyllar varandras hustrur och till och med när de kommenterar kollegor. Den ende de törs hacka på är Philip Roth, som väl är så gammal att han nästan börjat lukta vid det här laget.
Breven handlar om stort och smått, en hel del om sport, vilket låter roligare än det är. Här har vi en av USA:s mest uppburna New York-flanörer, som aldrig missar en hemmamatch med sitt ”olycksaliga basebollag” New York Mets, och en nobelpristagare från Sydafrika som erkänner att han degar bort timmar och dygn framför tv:n, särskilt när det är cricket. Och? Inget utfall alls, vi kommer inte en tum närmare det manliga mysteriet som idrottsfantasteriet innebär. De för en halvengagerad diskussion om idrottens estetiska och etiska sida, men känns besynnerligt världsfrånvända. När man tänker efter borde det finnas massor att säga om idrotten i vår globala, post-koloniala värld, där sporten håller på att ta över både religionens och konstens gamla domäner. Ett rätt intressant ämne, där sportfånar och idrottshatare skulle kunna mötas i bästa sämja. Det tipset får herrarna gratis till nästa bok. Bara de inte får för sig att vilja prata politik, som de gör här och där. Själv kluven och politiskt korrekt i varje tum, blir jag ändå inte stimulerad i någon enda cell. De är pretentiösa och förbluffande okunniga.
SNARAST FINNER DE ett stilla nöje i att framstå som otidsenliga gnällspikar, som vägrar använda datorer i onödan, för att inte tala om sociala medier. De kan sträcka sig till fax. Fast när Paul Auster suckar över att det inte finns skrivmaskin på hotellrummet i Paris börjar man undra när han egentligen är född. Svar: 1947. Nåja, Ulf Lundell är född 1949, och han gillar ju inte heller datorer.
Jag tycker bäst om när författarna skickar flyktiga frågor mellan kontinenterna, som när Coetzee undrar varför Samuel Beckett reste som en skottspole mellan Dublin, Paris, London och New York. Det måste väl ändå ha handlat om fruntimmer? Efter sig själv dömer man förstås andra, men det säger inte Paul Auster. Nej, präktig som en korgosse svarar han att Beckettforskningen bara har spårat en, säger en, möjlig älskarinna.
ROLIGAST I BREVVÄXLINGEN är nog de omedvetna drag hos författarna som ohjälpligt bubblar upp till ytan. Det låter elakt, men jag kan inte hjälpa att Auster med stor amerikansk välvilja låter ganska inställsam i sin beskäftiga politiska korrekthet. Auster skriver lite för runt, lite för pladdrigt, för omständligt redovisande. Om de vore små hundar skulle han ivrigt vifta med svansen och buffa Coetzee i bringan, men ständigt vara beredd att vända upp strupen om det blev skarpt läge. Coetzee låter sig dock vänligt avvaktande nosas i baken.
Coetzee pladdrar inte alls. Hans små cyniska brev är faktiskt en stilistisk njutning. Det spelar ingen roll vilka dumheter han kläcker ur sig. Varje gång brevskrivaren sätter punkt gör han effektiv reklam för sin kärnverksamhet: romanförfattarens.
