När jag var tonåring under 1960-talet stod det nästan enbart manliga rockband bakom mikrofonerna. I publiken fanns kvinnorna. Det var manliga musiker som under den tiden förändrade populärmusiken och rockmusiken. Under 1950-talet med Elvis Presley som en jättelik förgrundsfigur var situationen om möjligt ännu mer könssegregerad. (I USA naturligtvis också rassegregerad. Elvis sjöng den ”svarta musiken”. Att han var vit gjorde den någorlunda rumsren! Men det hela var naturligtvis ett gigantiskt hyckleri. Även om Elvis storhet i begynnelsen inte ska förnekas.)
Det fanns naturligtvis undantag. Joan Baez, folksångerskan – som för övrigt släppte fram en mycket ung Bob Dylan på konserter och snart fick se honom ta över som arrogant dominant. ”The Mamas and the Papas, ”Peter, Paul and Mary” var andra exempel på band där kvinnorna åtminstone var närvarande. Men sällan ensamma, sällan som de som skrivit den musik och text som framfördes.
Den första omvälvande upplevelsen för mig när det gällde en kvinnlig rocksångerska, inträffade i Amsterdam sommaren 1967 eller 1968. Jag hade sett en affisch om en jazzkonsert och gick dit. Men möttes av afroamerikaner som spelade en blandning av rock och soul. Efter en stund kom en liten, något rultig flicka in på scenen. Jag har ett minne av att jag först trodde hon hade gått fel. Men det hade hon inte. Och hon sjöng på ett sätt jag aldrig hade upplevt tidigare. Det var Janis Joplin, död några år senare. Jag hade aldrig hört talas om henne och jag hade heller aldrig sett en kvinna så totalt dominera en rockscen som hon.
Idag är situationen helt annorlunda. Unga tjejer startar band, skriver sånger, skapar minst lika mycket av nytt och oväntat, om inte mer, än de manliga banden.
Jag kan tänka att det tagit trettio, fyrtio år att så dramatiskt förändra den situation som rådde när jag var tonåring. Feminismen inom musiken har haft en revolutionerande betydelse.
I dagarna är Patti Smith på besök i Göteborg. Hennes konsert på Liseberg recenseras av andra. Men Patti – eller Patricia som hon egentligen heter, förtjänar att nämnas speciellt när jag talar om den svindlande utveckling som lett till att det idag är självklart att tjejer står på scen, ensamma eller i olika kombinationer och framför egna låtar.
Patti föddes 1946. Kring 1967 kom hon till New York. Hon arbetade med att vara bokhandelsbiträde och skrev samtidigt poesi. Det gav ett antal utgivna diktsamlingar. (Magnus Haglund skrev utmärkt i GP den 29 juli om hennes inspirerade förhållande till Rimbaud.) Hennes dikter började tonsättas och så småningom började hon sjunga själv.
Hon blev snabbt populär, kopplad till punkrocken, även om hon alltid hade en öppen och mångtydig syn på vilken typ av sånger hon ville skriva och framföra. Det räcker att nämna sånger som ”People have the power”, ”Gloria” och ”Because the Night” – skriven med Bruce Springsteen – för att många som läser det här ska påminnas om bredden av hennes musik.
Patti Smith är inte bara en rocklegend och poet. Hon är dessutom en stor pionjär. Jag har svårt att föreställa mig den verkliga omfattningen av den inspiration hon har gett unga tjejer över stora delar av världen. Inspiration att våga börja skriva låtar, våga starta band, våga ta för sig inom de områden där män så länge varit ensamma rockande tuppar på gödselstackarna. Patti har slagit in mängder med dörrar, gett alla dessa tjejer självförtroende och kanske mer än någon annan kvinnlig artist medverkat till den dramatiska förändring som skett.
Det jag skriver nu är både allmängiltigt och personligt: På tisdagen, dagen innan Pattis konsert i Göteborg, kom hon hem till Eva och mig och åt middag. Vi bor söder om Göteborg, ute vid havet. Vi är vänner och har mycket kontakt.
Hon hade sin gitarrist, Lenny Kaye, med sig. Dom har samarbetat i 40 år. Vi hade tur med vädret, satt ute och åt lax med kokt nypotatis, och sen spelade och sjöng hon och Lenny. Bo Stenholm, en av Evas äldsta kollegor, musiker på Backateatern, hade tagit med sin fiol och spelade några folkvisor. Bland annat Horgalåten. Det var en gudabenådad kväll.
Patti har varit ett stort stöd under den tid jag haft cancer. I sitt liv, lika mycket som i sin musik, har hon alltid bekänt sig till en radikal generositet, som ständigt bekräftas på nytt.
Rockmusiken, poesin och kanske framförallt kvinnliga musiker har mycket att tacka henne för. Men det har jag också.
Hon är en legend och förtjänar varje uns av vår respekt.
Ämnet
Henning Mankell skriver om Patti Smiths konstnärskap och vilket stöd hon har varit för honom under hans cancersjukdom. I tisdag tog hon med sig sin gitarrist Lenny Kaye hem till Mankell och spelade för honom och hans fru, dramatikern Eva Bergman.
Skribenten
Henning Mankell är författare och dramatiker, har sålt 40 miljoner böcker. Han är född 1948 och debuterade 1973. Henning Mankell medverkar på GP kultur sedan flera år tillbaka.
