Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Patrik Godin | Gimokrönikan

Inledningen till Gimokrönikan är intensiv, men halvvägs tappar Patrik Godin både lusten och koncentrationen, skriver Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ROMAN

ROMAN

Patrik Godin

Gimokrönikan

Bonniers

Jag är ganska säker på att jag under en cykelsemester 1970, när jag var femton år, passerade den norduppländska bruksorten Gimo. Kanske stannade jag till vid en kiosk och köpte glass. Men egentligen minns jag ingenting. Den korta vistelsen där satte inga spår.

När nu Patrik Godin debuterar med en roman betitlad Gimokrönikan kan man tro att samhället ska träda fram ur anonymiteten. Men det gör det knappast. Berättelsen handlar snarare om att synliggöra något annat: en vilsen, egensinnig, utstött individ som nätt och jämnt hinner uppnå vuxen ålder innan han försvinner under mystiska omständigheter. Hans namn är Jussi Heiskanen – en rödhårig, snorig, hickande finne som gör sig omöjlig i de flesta sammanhang.

Berättaren Patrik umgås flitigt med Jussi under uppväxtåren. Boken inleds med ett antal laddade scener som gestaltar deras täta, komplicerade förhållande, ibland med erotiska undertoner, under barndoms-, pubertets- och tonårstiden. Men sedan tappar romanen plötsligt i intensitet och kraft.

Ett par decennier förflyter. Efter en skilsmässa lämnar Patrik Stockholm, återvänder till Gimo och får jobb som lärare på sin gamla högstadieskola. Han återupptar kontakten med Camilla – som en gång i tiden var Jussis flickvän – och börjar gräva i det förflutna. Vad var det som hände? Varför och hur försvann Jussi? Vem var han egentligen?

Frågorna är fler än svaren. Berättelsen går i stå, förlorar tempo. Skildringen av en studieresa till Kina känns mest som utfyllnad.

Men samtidigt kan jag inte glömma de där inledande, intensiva kapitlen som vittnar om att Patrik Godin både har något att berätta och vet hur han ska göra det – om han lägger manken till. Men i Gimokrönikan känns det som att han tappar både lusten och koncentrationen någonstans på halva vägen. Kanske fick han plötsligt syn på något annat som intresserade honom mer.